Aftonbladet – 3 maj 1856, sida 3

sin prågel på hela deras lif och blir genom andens inflytande grunden för deras makt och ingifver deras själ de tankar, och deras tal de ord, som mest kunna tjena deras ändamål; det är på detta sätt de uppstiga till en sådan andlig makt, och starka genom sin svaghet kunna de utföra lika stora gerningar, ja större än dessa, som de sett Kristus utföra under deras ögon (Joh. 14: 12). Af den uiveckling, hvaraf vi här endast kunnat återgifva några hufvuddrag, drog talaren derefter följande slutsatser: 1. Kyrkan, samfundet af apostlar och kristne, består i en förening, som hvilar på grunden af ett gemensamt lif, af de hjertan, hvilka äro uppriktigt hängifne åt Kristus. Guds hus, (1 Tim. 3: 15). eller Kristi kropp (Ephes3. 1: 22,23), utvecklas hon i hvarje kristens bjerta. Utvald att fortsätta Kristi verk, är hon i högre mening hans brudv eller den egentliga menskligheten. Om Kristi lif ej verkligen lefver inom henne, så nedstiger den kyrkliga institutionen så småningom till en vanlig polisinrättning och blir blott ett hinder för kyrkans pånyttfödelse. 2. Kyrkan kan ej uppstiga till sin höga kallelse, med mindre hon medgifver åt hvarje troende den frihet, som Paulus och Johannes åtnjöto bland sina bröder, eller att öppna sig för hela det fortskridande, som det kristliga lifvets andliga behof alltmera väcker. Om någon af kyrkans medlemmar, ehuru sjelf blott en uppriktig lärjunge af Kristus, vore kallad att föra henne till nya framsteg, och om kyrkan, utan flere skäl än de kristnes, som hade varit judar, skulle derför vilja utesluta honom från sitt samfund, skulle hon handla i motsägelse med det första århundradets kyrka och med det sköna namn hon bär. De trogne kunna uppriktigt förena sig endast genom friheten. Om, till och med under apostlarnes ledning, kyrkan ändå egde ett sjelfständigt lif, så kunna visserligen ej dess nuvarande styresmän tillvälla sig rättigheten att regera öfver dess medlemmars tro (1 Petri 5: 3; 2 Kor. 4: 5), eller stödja sig på någon annan auktoritet än sanningens. 3. Kyrkan kan således ej åter blifva den store verldsmissionären, så länge hon ej erbjuder den fulla frihet, som är nödvändig för den fulla utvecklingen af denna Kristi kropp,. Hvilket stort verk ålägger ej vår tid henne att fullfölja? Oberäknadt att hon måste sprida kristendomen uti verlden, måste hon ock inträda på en bana, som mera öfverensstämmer med evangelii anda, såväl som med vår själs djupasie behof; och detta ej blott inom den kyrkliga organisationens område, men ock inom den kristliga religionsundervisningens. Ja än mera, det är kyrkan, som måste uppväcka i och låta genomströmma alla statskroppens grenar ett nytt lifs friska safter, samt i menniskosjälens djup alstra en allvarlig och uppriktig sträfvan efter sanningen. Men hvarifrån skulle samhällets pånyttfödelse i förening med den kyrkliga inrättningens förbättring komma, om ej genom en djupare uppfattning, en andligare åskådning af evangelium än förr? Hvarje religiös rörelse, hvarje inrättning, som ej uppstiger till en mera evangelisk princip än det förflutna erbjuder oss, är också dömd att blifva ofruktsam. Framtiden ligger i deras hjer-. tan, som med Kristus underhålla den mest andliga förbindelse, den som mest öfverensstämmer med den menskliga själens eviga behof. Här nämde talaren några ord om den stora religiösa rörelsen i det franska Schweiz, på hvilken han anser detta lands framtida öde otvifvelaktigt hvila, erinrade om den stora del qvinnorna tagit i denna rörelse och om den tacksamhet kyrkan är dem skyldig, samt huru öfvertygelsen och medvetandet om nödvändigheten af ett framåtskridande äro mäktiga att ingifva kraft och förmåga till stora handlingar. 4. För att uppnå detta mål måste man inträda med fri vilja i kyrkans sköte, eller tillhöra henne på ett religöst sätt. Man förblandar lätt egenskapen af medlem af den religiösa inrättningen med den af en medlem af Jesu Kristi samfund. Om en rörelse inträffar inom denna inrättning, så skall ni kanske blott egna er uppmärksamhet åt de misstag den framter. Den trångsinthet, som denna rörelse kanske uttalar, skall för edra ögon beslöja den sanna gudsfruktan, som utgör dess egentliga prägel. I stället för att låta er varnas deraf, skall ni fördöma den: ni skall göra dem ni borde upplysa till edra motståndare, och ni skall söka öfvertyga er sjelf, att ni derigenom blir mera rättrogen. På detta sätt skall ej blott deras exempel blifva onyttigt för er, men ni har ock arbetat på att härda dem i de fördomar, som de nära, och ni skall på detta sätt tvåfaldigt skada kyrkan. . 5. Men om kyrkan endast har en verklig tillvaro, hon verkligen är Kristi brud, är det ock ej annorlunda som hon kan blifva en källa till lycka och frid. Hvad kan en kyrklig inrättning, som ej är en helgedom för en lefvande och verksam frid, uträtta? Man förstår ej, hvad en kyrka sådan som det första århundradets skulle sta uträtia till verldens lycka och utveckling. K lemmar måste visa sin andliga förmåga och man måste se inom kyrk: sköte morgonrodnaden till dessa nya himlar och denna nya jord. der rättfirdigheten bor, på det att den menskliga själen måtte födas till ett nytt if. Huru skulle aunars kyrkan åter blifva ;verldens ljus, samhällets skatt, salighetens och fridens hem? Och om hon icke verkligen tillhör Kristus, hvad mäktar hon annat, än att under en eller annan skepnad organisera oordningen? Men huru uppnå detta mål? Endast genom att arbets. på att sätta Kristi rena anda i stället för dogmatiken och bokstafstolkningen, och genom att, likasom den första kyrkan, arbeta på att sätta hvarje troende i gemenskap med sin Frälsare. — Den tredje föreläsningen hålles i samma lokal nästkommande måndag.