Aftonbladet – 3 maj 1856, sida 3

Ämnet för denna föreläsning var den apostolisk: kyrkans ställning före den strid, hvartill Pauli sänd ning gaf anledning, med åberopande af Jakobs epi stel kap. 2, v. 24 såsom utgångspunkt. Talaren skildrade först den apostoliska kyrkans inre ställning. Ehuru den apostoliska kyrkan blott långsamt skilde sig från synagogan, så bar hon icke dess mindre inom sig fröet till allt hvad hon en gång skulle blifva. Men som evangelium ännu låg insvept i lageus linda, kunde kyrkan så mycket svårare öppna sig för bedningarne, som hon var strängt bunden af de mosaiska religionsbruken: det var just i afseende på denna fråga som den första strid uppstod, som hon hade att utkämpa. Stephanus först, och sedan Petrus, förde henne liksom på tröskeln af denna fråga, hvilken ej blef afgjord utan svårigheter. Ur densamma uppstod en annan, om hedningarne kunde blifva medlemmar af kyrkan utan att underkasta sig lagens föreskrifter: och detta är i den andra och stora strid, som utbrast inom kyrkan i det första århundradet. Apostlarne och de äldste :inom församlingen i Jerusalem öfvervunno denna svåIrighet genom en slags öfverenskommelse (Apostlag. kap. 15), och de krisine, som varit hedningar, blefvo : uppmanade att hafva återhåll för det som afgudarne I offradt är, och af blod, och af det förqvafdt är, och I de kristne, som varit judar, fortforo att följa lagens I bokstaf. Sålunda bibehölls enigheten inom kyrkan, och sanningens framsteg kunde förlikas med bibeI hållandet af lagens evangelium. I denna strid visar sig tvenne hvarandra motsatta religiösa riktningar, tvenne motsatta lärosatser och. ii grunden, tvenne kristna kyrkor. Stridigheterna i voro ej sällsynta. Också (Gå kap. 2, v. 12, 14 m. fl.) blefvo snart Petrus och några andra apostlar Judarnes evangelister, och Paulus hedningarnes store missionär (Galat.: 2: 7, 8). Frågan om lagen genomgick hela det apostoliska århundradet, och det var i medlet deraf som försöken att försona de skilda meningarne gjorde sig gällande. Ingenting är lättare än att af en mängd bibelspråk finna, huru liflig striden varit. Paulus bestrider lagens kristendom och dess syftning i sitt bref till de Galater (t. ex. 1: 6—9; 3: 1, 3; 4: 911 0. s. v.), och i sitt bref till de Kolosser (t. ex. 2: 14-—2:). Och hvarföre? Emedan lagens evangelium syntes honom mycket underligset trons. Han måste u tt ett särdeles häftigt motstånd af de omskurne kristne för att, med afseende på dem, begagna sig af så skarpa uttryck som dem, hvilka han använder i sitt bref till de Galater (se ock Philipp. 3: 2; 4: 7). Också förklarar han lagen vara fullkomligt afskaffad (Gal. 3: 25; Kol. 2: 14; Ephes. 2: 15). Pauli åsigt af kristendomen är således stridande emot de kristnes, hvilka ansågo evangelium bestå i ett strängt iakttagande af lagens bokstaf. Men om lagen verkligen var nedbruten, hvarföre iakttog Paulus då dess fordringar? För de svages skull, för att föra dess flere hjertan till Kristi lydnad (1 Kor. 9: 19, 20). Således uppenbarade sig i bibehållandet eller förkastandet af lagen tvenne hvarandra motsatta åsigter inom den apostoliska kristendomen, och för att hinna från lagens till trons kristendom erfodrades ett omätligt framsteg. — De Judiska kristnes religion bar en hufvudsakligen praktisk prägel och var egentligen moralisk. Man ser detta af Jakobs epistel, af Judä, och af Uppenbarelseboken samt i vissa fall af Petri epistel. Först Jakobus och sedan Petrus blefvo ansedde såsom lagens begge stora apostlar. Af den strid, vi här omtalat, kunna vi hämta en tvåfaldig upplysning. Den apostoliska kyrkan står dels liksom en förebild till vära dagars kyrka, som beflnner sig i ungefär samma förhållanden; dels uppenbarar sig samma omständigheter på djupet af hvarje kristens själ, hvilken bär likasom kyrkans lif inom sig. I afseende på den apostoliska kyrkans yttre ställning erinrade talaren först, att judarne borde synas tre förberedda än något annat folk att emottaga evangelium. I vissa fall var detta förhållandet: ingenting kan öfverträffa framgången af apostlarnes predikan, så länge de voro fästade vid synagogan. Men efter Stephani matyrdom förändrades hastigt alla omständigheter. Farisgerne, som voro i spetsen för hela nationen, hade fänglsat religionen vid bokstafsmeningen och traditioner, hvilka lyckades att för va de religiösa behofven. Det var dessutom derföre att han hade tillämpat på sig lagens löften, som Kristus blef dömd: det var i lagens namn som Stephanus blef stenad, och som Saulus släpade de kristne i fängelse (Apostlag. 8: 3). Och då Kristus sjelf dukat under, huru skulle dessa svaga lärjungar kunna hoppas att lyckas just i den stad, som lifdömt deras mästare? Säkert kunde knapt ettföretag synas djerfvare, än att grundlägga kyrkan bland judarne. Om vi gå längre än till det judiska folket, så finna vi den hedniska forntiden öfverallt i upplösning. De religiösa begreppen allt mera slocknade, gudarne utdöda i folkens samveten, menskligheten insvept i det djupaste mörker: astrologer, spåmän och undergörare hade trädti presternas ställe. De filosofiska systemerna de menniskan vanmäktig. Också såg man henne på djupet af en skamli deslöshet, öfver5 åt vidskepliga besvärjelser och slutligen hängifra sig åt en förtviflad skepticism. Ena verld i. applösningstillstånd, formalismen och fanatismen hunna till sin höjd, och den gröfsta vidskepelse i förening med en skenbart grundad skepticism qvarstående bland ruinerna, se der den jordmån, i hvilken den kristna kyrkan skulle slå rot hos hedningarne. Men då hela fornverldens vishet kände sig oförmögen att uppehålla dem, som sökte höja sig till ett sedligt lif, då vilja några fiskare från den minst ansedda delen af ett föraktadt land, befria menniskorvas hjertan från syndens slafveri. Och på hvad sätt? ienom att förkunna, att ibland ett afskydt och fö ;dmjukadt folk hade Gud sjelf nedstigit, och blifvit nenniska i skepelse af en timmermans son; att denne aud och menniska, dömd till det nesligaste straff af iationens anseddaste öfverhufvuden, har uppstått från le döda, och. att tron på honom kan gifva delaktigvet af det eviga lifvet. Var icke detta synbarligen tt oerhördt företag? Härmed vill man icke säga, utt dessa betraktelser framställt sig för apostlarnes innen. Genomträngda af minnet af de händelser om gått i fullbordan, och lydande en gudomlig insifvelse, framträdde de inför verlden med ett oförsängligt evangelium. Men de skulle icke dess minIre rädda judarne genom en förargelse, och hedlingarne genom en galenskap (1 Kor. 1: 23). Och om vi förflytta oss 40 eller 60 år längre fram. )fverallt uppstå kristna kyrkor, som arbeta på denna äddning för både judar och hedningar. Kristendonen, som sprider sig öfverallt, skapar öfverallt en ,y mensklighet. Det kristna brödraskapet, en hittills känd känsla, uppstiger på spillrorna af missbruken ch fientligheterna; slägiskapsbanden förädlas; samä let undergår så småningom ett reformerande inlytande. Striden inom kyrkan slutar genom en seger; teget framåt är uttaget; trons evangelium har segrat fver lagens; de skilda partierna närma sig mer och er, och svårigheterna bidraga lika mycket som medången att stadfästa sanningen. Genom hvilken makt tförde apostlarne sådana underverk? Den innerliga rening, hvari de stodo med Kristus, omskapade em till hans liknelse, och gaf dem ett allt klarare iedvetande om det verk de voro kallade att utföra, det den allt mera införlifvade dem med detta verk. Jet är på detta sätt, som deras sändning trycker Sen KEREE PSOE PE KOST TEN han är son till en klädeshandlare, af hvilken TLL oa 11 I KT 1