Aftonbladet – 3 maj 1856, sida 2

— det tycks verkligen, som skulle på det hållet ljusets och frihetens representanter, allt; ifrån saliv Odens tid, han som hade så myc-. ket tissel och tassel med sina kära korpar, i allmänhet icke stå rätt väl till boks. Skälet må vara hvilket som helst — vi lefva emellertid i ett tidehvarf, der man ändt-; ligen borde vara mogenför civilisationen. Gud vet likväl: kanske, när allt kommer omkring, ! anses vi redan på bögre ort i mångahanda:; fall bättre preparerade än vi föreställa oss, Ett försök kunde ju vågas? Värdigt skulle det vara edra ädla hjertan, j kärlekens och ömhetens sköna representanter, om j ingingen till kongl. maj:t med en underdånig petition att det barbariska bruket med ifrågavarande skottpenning hädanefter måtte aflysas. Otroligt är det icke, att konung Öscar, som i detta fall kan vara fullt allenastyrande, skulle öfver bord denna från hedenhös ärfda ja och, i stället för belöning, utfästa anske tvärtom ett straff för den, som skjuter den första lärkan. Nog skulle ändå tidningarne i hennes ställe, fastän icke på ett så melodiöst sätt, förkunna vårens ankomst — och dem vågar ingen skjuta, hur ngodt öga man än kan hafva till dem. Hvilka hjertslita.de scener skulle ej dessutom härigenom besparas hofvet! Jag ser nemligen tydligt för mina ögon denna grymma syn, när in i de qvafva hofg ken inbäres stoftet af den lilla fria sånj n från himlens rymder, hon som i lifstiden, rättmätigare än någon annan, hörde till la haute volge,, men icke dess mindre fick så dyrt plikta för sin ovanliga frihetskänsla: Sällan hon sig sänkte Ned till jordens vrå, Blott på himlen tänkte Och det klara biå.