Aftonbladet – 2 maj 1856, sida 3

BLANDADY ÄMNEN. — Julaftonen i åustralien, (Från en engelsk tidning). Hvem kan tro på en julafton i Juli månad? När solen strålar ned med tjugo graders värme i skuggan, när man begärligt flämtar efter en munfull sval luft, när flugorna surra, och tropikerna: frukter glänsa omkring oss i all deras färgprakt — hvem vill då låta öfvertyga sig att det någonstädes på jorden kan vara julafton? När man spatserar i benkläder af det tunnaste tyg och med ett vid batten fästadt flor söker skydda sig mot de svärmande gräshopporna; när atmosferen tyckes skälfva i de glödande ljsstrålarne, och solen från en kristallklar himmel skådar leende ned på den dignande naturen — kan det, kan det då vara julafton? — Nej i sanning, vår gamla julafton är det icke. Hura skulle han kunna komma hit, den treflige julgubben. med sin dubbelros af godmodighet och nordanvind på de fylliga kinderna, med snöflingor i skägget och ledsagad af hela sitt följe af stekar och puddingar, förtrolig glädje och lifgifvande välgörenhet? O nej, Australiens julman är af helt avunt slag, en lätifotad, nankinsbebyxad, halmbehattad slyngel. Det är en ännu helt ung man, som tycker om körsbär, limonad och andra dylika mustlösa läckerheter; i bästa fall en artig, munter, opålitlig sälle, som ännu har stort behof af stadga och erfarenhet. — Här saknar epgelsmannen sin jul-ek, och med möda lyckas tysken förskaffa sig ett slags julgran. Man stänger omsorgsfullt bodarne, går till kyrkan, besöker sina vänner (ofta hela milen bort, i f:ll man bor i skogstrakten), äter och dricker — och tänker under allt detta dock endast på de försakelser, som i det främmande landet påtvingas hjertat och dess ljufvaste minnen, Likväl erbjuder landet ett egendomligt förhållande, som gifvit anledning till hvad man på sätt och vis skulle kunna kalla ett slags julfester, och det är guldgräfningen. På julaftonen församlas nemligen alla, som bo i närheteu af grufvorna, till dessa ställen, antingen för att låta sig döfvas af det allmänna virrvarret, eller för att låta en hjertesträng klinga med i de uppsluppne sällarhes stojande glädje. Då är det ett allmänt glam i let gröna hela natten igenom, då aflossas tusentals bössoch pistolskott, då är det ett sjungande, ett af öl, romm, vin, och brandy oupphörligt underhållet stoj, en stormande lycksalighet, hvars like man räl svårligen, i vår civiliserade tid, lärer få se på något annat ställe af jorden. Härunder skälla hunlarne, skrika barnen, gnälla fiolerna och stampa dansörerna. Den, som morgonen derpå är nog heroisk utt kunna stiga upp, sätter sig ned vid plommonouddingen och går sedan ut att skjuta papegojor. Pil kyrka eller gudstjenst finnes på dessa ställen cke ett tecken, — Londens dödsstad. De allt mer och mer illtagande svårigheterna att längre begagna de inom London sjelft belägna begrafningsplatserna ha vida sraftigare, än alla de hemställningar man härutinvan gjort hos parlamentet, bidragit till vidtagande f nödiga mårt och steg för att afhjelpa det onda. för omkring två år sedan bildade sig ett aktieboag, som inköpte ett jordstycke af ungefär en mils areal, på ett afstånd af tre mil från hufvudstaden, nrättade det till begrafningsplats och började ditransportera lik på en till em del i och för detta änlamål anlagd jernväg. Detta ställe är Londons Ne;ropolis (dödsstad), belägen vid Woking i grefskaet Surrey. Likkistorna emottagas i en afsides beägen byggnad vid sydvestra bangården. Medelst en yst arbetande ångkran upphissas de till väntningsummen fär de särskilta likprocessionerna, och vid iden för afresan placeras de på samma sätt i en fantlig tender, uti en dertill särskilt bestämd afdeling. Denna tender tjenar tillika som passagerareagn för begrafningsgästerna, hvlika den kan rymma ill ett antal af omkring femtio personer. De döda irdas tillsammans, men de dem åtföljande lefvande itta fördelade i skilda grupper. På en half timmas id är man framme. — Nekropolig är belägen i en acker trakt. Rundtomkring sttäcker sig en amfiteaer af grönskande kullar, här och der prydda med