Aftonbladet – 30 april 1856, sida 3

mer herrskande sjukdomarne. Men den humanistiske bildningens grundlära har antagit menniskoander såsom varande i stånd att utan någon väsentligare medverkan af det organiska lifvet kunna höja sig till skönhet, till kunskap, till sann mensklighet, och sålnnda sjelf fullkomna sig. Det kan likväl icke vara tvifvel underkastadt, att allt ifrån menniskoögats första öppnande, måste det organiska lifvet betinga möjligheten för hvarje det minsta bildintryck hvaraf själen är mäktig. Har detta medium för ljusets brytning ej ernått sin fulla utveckling, sin rätta organisation, så införas missledande, ej med verkligheten öfverensstämmande bilder inom hjernan och skapa i själen falska föreställningar. Såsom med ögat, så med de öfriga sinnena Menniskans själsverksamhet är följaktligen beroende af de kroppsliga vilkor, genom hvilka hon står i beröring med sinneverlden, och denna hennes verksamhet stegras i den mån som de inre och yttre krafterna stå med hvarandra i förbindelse. Den yttre verldens oss meddelade intryck måste alltså först ledas genom materiella organer för att derefter tränga inom gränsen för organismens lifskälla. Skola nu dessa intryck kunna inom oss rent afspeglas, måste nödvändigt de organer, genom hvilka mottagningen sker, vara rätt organiserade. Derföre, så vidt menniskan skall kunna i enlighet med naturen ernå sin utbildning eller uppfylla sin bestämmelse, måste icke själskrafterna ensamt eller uteslutande öfvas. ej heller kroppsutvecklingen blott och bart afses. De äro hvarandras motståndare, hvarandras förstörare, då de ej tillsammans uppfostras; de äro hvarandras ömsesidiga tjenare, hvarandras befrämjare, då de genom en samtidig bildning förbrödrats. Man har irrat sig då man trott gymnastikens syfte uteslutande vara uppöfvandet af kroppens färdighet uti eqvilibristiska rörelser, i kroppsöfningar som taga i anspråk hela den fysiska styrkan och som vid deras utförande väcka förvåning. Man irrar sig, då man tror den fysiska uppfostrans lärogrunder ej sammanhöra med själsbildningens; eller anser gymnastiken till sin ide stå isolerad, trängd inom gränserna af sitt eget vetande och utan behof att stödjas af andra i utveckling framstående, för menniskoslägtet vigtiga doktriner. Det förhåller sig ej det kan ej heller så vara, sedan medeltidens flämtande irrbloss numera icke belysa det gamla chevaleriets torneringsoch fäktöfningar, i hvilka den blott och bart fysiska kraften framstod som ensam segrare, under det intelligensen utestängdes från stridsbanan. Gymnastiken hade då icke något att skaffa med själslifvet. Men tiden för denna missvisning är förlupen. Kroppsuppfostrans ändamål är numera att åt anden bereda en friare rörelsesfer, en mera fullkomnad mottagningsförmåga, en högre spännkraft, likasom ock att göra kroppen, genom dess bringande till inre enhet och harmoni, genomtränglig för själens inverkningar, mera lätt beherrskad, mera böjlig under viljans kraft. Organismens styrka, en produkt af enheten inom lifsförrättningarne, är sålunda bestämmande för gränserna af den intellektuella verksamheten. En frisk själ i en frisk kropp, är en från älsta tiler bevarad, icke någonsin föråldrad sanning. Denia utsagda, orubbliga dom, lämpad på vår tid, faller ungt öfver det närvarande, af vekhet, af sinnesnjutningar försvagade slägtet. De djupt inträngande örstörelserna för individen, likasom för samhället, ftast följder af menniskans lustar och lidelser, synas vafva för sin utveckling utstakat en bestämd ordvingsföljd. Först uppträda i behagets lätta drägt öjen och njutningar, jollrande och förvillande sinnena; de närma sig, de taga bostad i sjelfa hjertats kamrar, de herrska öfver känslor ch förstånd, de borttaga själens kunskapsförmösenhet, dess moraliska krafter, dess ljus och väring. Trögheten, kraftlösheten, slappheten, makigheten och overksamheten, ledsagade af ett utaf märta qvaldt och oroadt sinne, äro njutningarnes öljder. Menniskans styrande handlingsförmögenheer, hennes karaktersfasthet, återhållsamhet,ståndktighet, ihärdighet och verksamhet vika undan ch öfvergå till lättjan, för hvars gift hälsans friska osor bortryckas och alla lifskrafter domna. Under let kropp och själ i inbördes kamp uppbjuda sina rutna krafter för att lösrycka sig från hvarandra, ippträder sjukdomen med sina följesvenner, plågorna, wvilka bestämma öfver stridens utgång. Men denna kamp gäller icke blott individen, den näste äfven af samhället utkämpas; och har ingen iende någonsin så hårdt, så uthålligt och pressande ;randskattat samhällena, som närvarande tids fattigsörjningar, sjukhus och fängelser. Skulle nu detta samma stegrade förhållande forigå, så kommer allt, vad den ansträngda arbetsmödan inbringar, slutlien att åtgå till dessa tärande inrättningar. (Slutet följer.)