Aftonbladet – 30 april 1856, sida 3

Jag tror förr att det är ni sjelf, som är förrädaren, eller också konungen af Spanien. Jag . . ., utropade hertiginnan, ni är då tokig; hvilket intresse skulle jag ha haft dervid.n Och jag, sade brodern Robert, hvilket intresse kunde väl jag ha haft? Hvem kan veta. En munks själ är djup... Men icke så djup som konungars och hertiginnors, ty deras själar äro bottenlösa afgrunder, svarade tolken stolt ... För öfrigt... hvarföre bevisar ri icke hvad ni sagt? Men det kan ni icke ... Ser ni, hertiginna, qvinnan är alltid ett svagt och obetänksamt ting, som, i stället för att lugnt hålla sig vid det naturliga, jemt söker efter det onaturliga och derigenom sjelf skadar sig mest... jag vill nu bevisa er att förräderiet kommer ifrån er sida. Omöjligt!... den spanska depeschen har ej ett enda ögonblick lemnat mig., Nå, då är det Spanien som bedrager er, och då är det derifrån som endera konungen af Navarra eller hertigen af Mayenne fått denna kopia... Jo, jo, Spanien vill regera Frankrike, både utan er och er nevö... Det anser er makt för stor och vill förmodligen försvaga er genom att på obestämd tid förena sig med er fiende, Henrik IV. Hertiginnan försjönk i djupa tankar, slagen af denna nya ide. Det kunde vara möjligt, mumlade hon slutligen. Det är säkert, och jag råder er af uppriktigt hjerta till att låta rådbråka hans katolska majestät, så vida ni icke föredrager att låta halshugga den trolösa Catharina af Lotringen, hertiginna af Montpensier, hvilken förrådt sig sjelf genom sin tro på Spaniens löften. Ni har rätt, dom Modeste.