Aftonbladet – 29 april 1856, sida 2

Sedan denne, oaktadt spöets alla möjliga krumelurer, ganska länge funderat, svarade ban långsamt: Jag vet ännu icke riktigt hvem herr chevalieren talar om. Dessa loftal ha alldeles villat bort mig. I fall den ifrågavarande personen icke varit en af salig kungens rest ödmjuke tjenare... en i sitt lif och sina gerningar mycket obemärkt och ringa man... hade jag kanhända känt igen honom... men den Jag menar var lika obetydlig som snart glömd. SObemärkt!...obetydlig!... ringa utropade kungen, den obetydlig, som på den tiden, då den arma grefvianan de Monsereaw ännu lefde, älskade och tjenade Bussy dTAmsboise emot hertigen af Anjou! ... Denna märkvärdiga och rörande historia, som säkert ingen, vilken en gång hört den, någonsin skall glömma! Ödmjuk!. .. ödmjuk! den, som med. egen hand dödade Nicolas David och kapte-nen Borromte — dessa begge Guiseruas stridskämpar! ;.. Glömd!.., den, hvars minne ännu i dag låter djupa suckar häfva konang Henriks bröst, och som, om han vore här, sjelf skulle kunna läsa i rina ögon huru högt han varit älskad... huru han ännu älskas, huru bittert ban begråtes: Konungen uttalade dessa ord med en sönderslitande röst, och stora tårar rullade ned för hans bleka kinder. Brodern talaren vände sig obemärkt om och öfverraskade spåren af denna så ädla och ärorika. rörelse på Henriks ansigte; derefter nedböjde han ånyositthufvud och svarade med bruten röst: De händelser ni nu upprepat, herr cheväler, hafva helt och hållet upplyst mig. Den person, om hvilken ni talat, är verkligen densamme, som jag i början trodde vara... var ick denne mans namn ... Chicot! utropade konungen med så hög röst, som om han kallat honom.