Aftonbladet – 28 april 1856, sida 3

Gorenflots spö skref med konvulsivisk fart oupphörliga figurer och parabler i luften. Den högvördige fadern), utropade brodern Robert i snäsande ton, frågar om chevalier de Crillon kommit hit för att göra narr af en stackars munk! Det är för öfrigt hvarken vackert eller passande att drifva gäck med de af naturen vanlottade. Han lät dessa ord åtföljas af ett skeft ögonkast och visade med detsamma ett så groteskt och förvridet ansigte, att konungen, nedslagen och drömmande, ej längre envisades. Ni måste förlåta mig), sade han, återtagande sin plats bakom brodern Robert, att ett ögonblick hafva stört den högvördige priorns lugn med mina hotelser; men en förtrogen till hertiginnan af Montpensier blir alltid ett föremål för misstankar och vrede bos den franske konungens vänner, och Crillon är denne furstes mest tillgifne vän. Det är jag med, svarade öfversättaren i den något lugnade Gorenflots namn. Ingenting bevisar det, sade Henrik med mildhet, då deremot allt antyder motsatsen. Ni är t. ex. rådgifvare åt en ung flicka, som konungen ömt älskar; och i stället att låta henne följa de känslor, hvilka hon kanske hyser för den stackars Henrik, vänder ni henne ifrån honom, begagnande henne såsom cn politisk häfstång för att rubba konungens beslut. Detta handlingssätt bevisar ingen vänskap ... skryt således. ej med hvad ni icke eger... nej, konungen har inga vänner inom detta kloster, och det är skada!... På alla sidor omgifven af snaror, öfverallt bespejad af oblidkeliga fiender och dertill föga älskad af sina vänner, behöfver den olycklige monarken mycket mod och mycket förtroende till Gud för att fortsätta den strid han företagit... ack, nej!... Henrik har inga vänner. (Forts. följer.)