Aftonbladet – 28 april 1856, sida 3

berts hjelp; derefter nedföll han orörlig på sin plats, utstötande ett svagt jämmerrop. Kors . .. jag tror att den stumme talar!... inföll konungen hånfullt. Han talar icke, han skriker,, utropade Robert lifligt och vände sig mot konungen med en rörelse så djup, att den för en sekund förändrade hela hans ansigtes uttryck och åtminstone gjorde honom tio år yngre. Huru lb stammade konungen, slagen af en blixtsnabb idd. Store Gud! skulle det vara möjligt! ... Jag skulle kunna svära på, att det varit Chicot, om jag ej för tvenne år sedän sjelf hållit honom död i mina armar! Medan brodern Robert sysslade omkring den till hälften afdånade priorn, hvilken han lät lukta på en liten flaska, försjönk Henrik allt djupare och djupare uti de tankar, som så många sällsamheter uppväckt i hans själ. Det var icke längre nyfikenhet, som lifvade i monarken; det var ej en gång denna upprätthållelse-instinkt, som kallas för geni hos de store, hvilka anse kroppens bevarande såsom någonting underordnadt i jembredd med deras lyckas bibehållande; utan Henrik greps i detta ögonblick af ett outsägligt begär att se eller rättare sagdt att återfinna en man i detta spöke, hvilket en af slumpens otaliga nycker några sekunder framställt för hans blickar. Det förekom honom som om han skulle öf-! verskrida det vanliga målet för den mensk-! liga naturens sträfvanden genom att fullfölja! detta verk. i Att göra af en menniska en skugga, är lätt : — säger Hamlet — men det är mindre lätt! att af en fantas isk ande göra en fast och, lefvande kropp, och detta var nu kung Henriks önskan. i Hvarföre hade priorn visat en så utomordentlig. förskräckelse? Hvarföre hade brodern talarens anmsigte under några minuter så helt