Aftonbladet – 26 april 1856, sida 2

en skolförbättring. Hon bereddes genom konungens till ständerna, vid 1847 års riksdag, på grund af omförmälda deras önskan, framställda proposition, godkännande valfriketen i de gamla språkens läsning och grundsatsen för de båda skolliniernas förening, hvilken proposition var åtföljd af en utaf dåvarande departementschef uppgjord fullständig skollag, utarbetad efter den kongliga propositionens åsigter. Frågan utreddes vidare genom ständernas vid samma riksdag fattade beslut att, med anledning af regeringens välkomna proposition, tredubbla den summa, regeringen till skolornas nya organisation begärde, men med vilkor att propositionens hufvudgrundsats — allmän medborgerlig bildnings meddelande i alla elementarläroverk — vidhölls. Frågan afgjordes slutligen genom den (den 6 Juni 1849) utfärdade författning, som bestämmer: befrielse från tvånget att läsa de gamla språken; lärares tillsättande, såsom regel, för ämnen, icke för klass; lirda och icke lärda skolors förening till ett sammanhängande läroverk; tillåtelse att införa fri eller oliktidig flyttning. Betviflar någon att frågan är afgjord, läse han det yttrande, som i inledningen till denna förordning förekommer, så lydande: Vid företagen pröfning af ett på nådig befallning afgifvet förslag, — det ofvannämda af departementschefen uppgjorda — till ordnande af rikets elementarläroverk, hafve Vi godkänt detta förslags hufvudgrunder, så vidt de afse lärdomsoch apologistskolornas sammanslående och förening med gymnasium, rättighet till valfrihet i vissa läroämnen 0. s3. v., hvarjemte det heter, att K. M. i afseende på verkställigheten af den af K. M. förut beslutade och af rikets ständer afsedda förändringen af elementarläroverken i riket, funnit godt i nåder förordna, som följers — hvarefter ofvannämde punkter förekomma. Så långt äro vi med Svenska Tidningen fullkomligt ense och anse hennes påståenden obestridliga. Men denna tidning fortfar vidare: Hvad som ännu är oafgjordt, och som under innevarande vinter lärer hafva varit föremål för öfverläggningar inom statsrådet — huru långt komna känna vi icke —kan således icke vara, om någon af de af stinderna med stora anslag understödda samt af konungen godkända och beslutna punkter skola antagas eller icke, ett område hvarifrån tvisten längesedan måste anses vara förflyttad, utan endast om Juru de skola i en skollag upptagas och bestämmas, hvad som der bör anbefallas och hvad som bör tillåtas. En utveckling af de 1849 uttalade grundsatser är hvad mången skulle måhända önska; men för vår del hoppas vi blott ett formelt, i stadgar och paragrafer skeende fastställande af hvad som i 1849 års förordning blott var uppställda grundsatser, samt samma medgifvanden, som i denna förordning gåfvos om en skolans utveckling, då eforus och lärare dertill samtyckte. Mera hoppas vi icke, men mindre tro vi icke heller, att den anspråkslösaste opposition kan fordra. Ty den fordrar då icke annat än genomförandet, ej af sin, utan af regeringens egen yttrade mening. Den är således här på gemensam mark med regeringen och kämpar mera för hennes sak än för sin egen. Ty om oppositionen får orätt genom ett regeringens beslut, så är sådant icke ovanligt, och hon får trösta sig, hvilket hon då också gör genom höga klagorop; men värre är, om en regering är i strid med sig sjelf, är inkonseqvent. Hon dömes efter akter, som äro mindre förgängliga än oppositionens. E:t frångående från 1849 års grundsatser vore eu återgång, som vi icke kunna hålla det ringaste sannolik. En ändrad öfvertygelse, som vi annars låta gälla såsom ett godt skäl, måste här nästan vara omöjlig; ty väl kan man af fördom fasthålla vid förlegade grundsatser, stridande mot mensklighetens humanistiska fortgång; men har man3en gång lemnat dem i sina dimmiga skal och andats friare luft, är det näppeligen tänkbart, att man med sina ider åter ingår i grotta. Skälet för en återgång skulle här således blott kunna sökas i eftergift för presteståndet. Men denna eftergift, med hvad köpes den? Med ogillandet, förvisso, af hela den upplysta meningen i landet, till hvilken de fleste af sjelfva skollärarne nu också slutit sig, hvilka alldeles icke önska återgång från 1849 års grundsatser; af ständerna och af hela pressen, hvilken också har någon betydelse, när hon har de goda skälen på sin sida. Har regeringen råd att göra en eftergift, som så dyrt betalas? Ehuru vi äfven instämma i största delen af hvad här blifvit yttradt, finna vi oss dock föranlåtna att dervid göra ett par små anmärkningar. Vi lemna derhän, huruvida icke åtskilliga af konungens rådgifvare verkligen velat och ännu vilja tillstyrka en återgång från 1849 års grundsatser. Ingenting bevisar väl tydligare, att äfven sjelfva Svenska Tidningen måtte hafva ansett en sådan återgång vara i fråga, än att hon nu benämner kämpandet för regeringens (nemligen 1849 års regerings) egen sak för opposition. Vi medgifva emellertid fullkomligt, att om detta än: nu är att anse såsom opposition, såsom det visserligen var på den tiden, när man såg numera erkebiskop Reuterdabl kallas till hi Genbergs efterträdare, denna opposition åt minstone med allt skäl bör kallas för den anspråkslösasten. Vi känna icke, hvilken grund Svenska Tid: ningen har för sina förhoppningar i frågan men det synes oss som om man, utan att vara alltför anspråksfull, borde år 1856 kunna for dra och vänta något mera än blott och bar en kodifikation af 1849 års beslut, såsom hä ställes i utsigt. — H. M. Konungen har i dag hållit kon selj.