Aftonbladet – 23 april 1856, sida 3

VI nd a. VD ord bevisa mormonernas lära vara Sann, och. skulle derföre förklara Pauli 1:a bref till Corinthierne och dess 13 kap. Jag härdade icke ut att höra förklaringen öfver första versen. Denna kommentering, hvars hjelpkällor voro holsteinska kriget 1848 och nu senast slutade krig emellan Ryssland och vestmakterna, tycktes skola gå ut på att förneka vättfärdiggörelsen genom tron på Kristum. Det säkra är, att här förklarades att den, som äfven icke tror, kan ändå: älska, ett uttryck, som bevisar att läraren icke visste eller ville veta hvad tro och kärlek äro. : Alldenstund jag fruktade att antingen all kristendom skulle genom denna framställning förvridas eller hädas och på samma gång neddragas till täckmantel för en den sinnligaste råhet, hvartill den började förklaringen väl lät sig lämpas, gick jag, under anhållan hos stadsfiskal Kock som nyligen inkommit, att, om han fann det enligt med sin pligt, söka förekomma en vidare förklaring från den värde bibeltolkaren. — Stockholm den 19 April 1856.. Äfven i söndags e. m. lärer sällskapet hafva samlats uti Rosenmöllers lokal, men föreläsningarne afbrötos äfven då af dit beordrade polisöfverkonstapeln Ramstedt, som upptecknade de närvarandes namn. Vid Ramstedts inträde och yrkande, att de samlade skulle åtskiljas, begärde Madsen, att först en psalm skulle få afsjungas. Denna afsjöngs, men ytterligare framställd begäran, att få göra bön, afslogs. — Skomakaren Rosenmöller, hos hvilken ofvan nämde mormonsammanträden hafva föranstaltats, dömdes i dag uti -poliskammaren att böta 22 rdr 16 sk. bko för fylleri, oljud, gatufredsbrott och poliskonstaplars förolämpande å gata. Rosenmöller erkände angifvelsen, under förklarande, att han vid tillfället varit så rusig att han icke vetat hvad han företog sig. — Ransakningen med f. d. sergeanten Almroth fortsattes i går vid rådhusrättens 4:de afdelning. Fyra vittnen afhördes. Det första förklarade de sigillaftryck, som förevisades och innehöllo bokstäfverna C. A. A., vara gjorda med två något olika sigiller. Dessa liknade dem vittnet brukar hafva färdiga till försäljning, men vittnet kunde ej erinra sig om det sålt något sådant sigill åt Almroth. Almroth förklarade att de aftryck, som funnos på de handlingar, hvilka han erkänt vara riktiga,skett med ett sigill, som han köpt af vittnet. Huru de andra sigillaftrycken tillkommit var honom obekant. Det andra vittne: berättade sig en dag i Juli eller Augusti 1855 ha sammanträffat å Ladugårdslands kyrkogård med Almroth, dervid denne omtalat sig hafva att årligen under tio års tid å ett handelskontor, hvars firma vittnet ej mindes, uppbära 500 rdr och gifvit vittnet en vink att följa honom till en afsides plats af kyrkogården, der han förevisat ett papper, om hvilket vittnet i brist på glasögon icke kunde sjelf taga närmare kämnedom, och som vittnet ville erinra sig var utan sigill, men som Almroth för honom uppläste och som till sitt innehåll var lika med hufvudsakliga innehållet af den nu ifrågavarande, i hr Edelstams namn förfalskade anvisningen. Äfven förklarade vittnet att handstilen i samma dokument var lika med den nu förevisade. Almroth förnekade sig någonsin ha haft ett sådant sammanträffande med vittnet, och ville framhålla såsom otroligt, att han skulle. lemnat sådana förtroenden åt en medellös person, som brukade verkställa: arbeten åt hästgardet, samt anmärkte såsom besynnerligt, att.vittnet nu kunde säga att handstilen vore på de båda papperen lika, då såväl vid första tillfället som äfven nu vittnet i saknad af glasögon ieke kunnat läsa innehållet och först sedan glasögon nu af en närvarande person fått lånas tagit stilen i betraktande. Med anledning häraf uppgaf detta vittne, att det särskilt erinrade sig hafva efterfrågat om något vore afskrifvet å tergo å anvisningen (den nu ifrågavarande falska anvisningens första förfallodag inföll först under dettas år), hvilket dock ej varit förhållandet, och att några dagar derefter vittnet omtalat saken för en annan person, Det tredje vittnet hade åtskilliga gånger lånat Almroth det vapensigill, hvarmed aftrycket på den falska anvisningen var verk: stäldt, och hade aldrig utlånat det åt någon annan. Almroth ville göra troligt, att sigillet någon tid lesat i en låda, der det kunnat åtkommas af andra personer, något som detta vittne förklarade sig ej bestämdt kunna förneka, men ej heller minnas, hvar: emot det fjerde vittnet, som vapensigillet tillhörde; bestämdt förklarade att det endast ett par, tre gånger för ett par månader sedan eller åtminstone under denna vinter varit utlånadt och då alltid strax eller åtminstone inom dagens förlopp blifvit återstäldt. För vidate upplysningar anstår målet. — Det förut refererade målet, angående en af kopparslagaren Brink verkställd kronoleverans af koprpannor, förevar åter iförgår på rådhusrättens 4:de delning. Det af teknologiska institutet afgifna utlåtandet, som i Aftonbladet varit infördt, upplästes, Härpå svarade Brink, att han begagnat samma legering, som af kopparslagare allmänt begagnas till nya kopparkärl, och utan att bestämdt kunna uppgifva procenten af tenn och bly, upplyste han, att legeringen vanligen bestämmes på det sätt, att tenn och bly försöksvis tillsättas i olika proportioner, tills man erhåller en förtenning, som visar den blankaste yta, och hvilken legering kallas proflegering. I afseende på den omständigheten, att legeringen skulle vara 25 4 mindre värd än kopparn, medgaf Brink, att förhållandet i let närmaste vore sådant, men anmärkte, att kontrakt om dylika leveranser uppgöras på det sätt, att vigten å de persedlar, som skola levereras, bestämmes; utt, om vigten understiger hvad som är bestämdt, leveransen kasseras, hvaremot, om vigten öfverstiger, ngen ersättning för öfvervigt erhålles. Vidare förslarade Brink, huru svårt det vore att vid förfärdisandet af ett kopparkärl på förhand kunna bestämna, huru mycket det kan komma att väga. För det örsta äro kopparplåtarne, som inköpas, icke lika jocka, och för det andra inträffar alltid att, då kopvaren kommer i beröring med elden, en del oxideat, hvilket likväl icke kan beräknas. Praxis ärsåedes att genom en tjockare förtenning ersätta, om något skulle felas i vigten. Emellertid förmenade Brink, att om ock lodet eller legeringen vore 25 procent mindre värd, än kopparen, kronan fått full ersättning härför derigenom att de levererade panorna vägt omkring treåttondels skålpund mera än orofpannan, Slutligen anmälde Brink, att då leveansen afsynades, major von Fieant frågat honom; warföre förtenningen i bottnen på pannorna vore så jemn, hvarpå Brink årligt och uppriktigt lemna. fvanomnämde förklaring. På stadsfiskalen, börgmätaren Mellbins begäran uppsköts målet till annan lag, hvartill kontraktet om leveransen skule inforIras och majoren von Fieant kallas, för att i målet lÖras. — Svea hofrätt har fastställt Stockholms rådhusätts första afdelnings utslag, hvarigenom den för ina många processer bekante snickaremästaren Petersson blifvit för visadt oförstånd och oskicklighet örklarad ovärdig föra andras talan. RE RR RR KA RK — Man läser i Strengnäs Tidning för den 8 April: I närheten af Tibble i Björlunda socken lärer ett ysligt brott blifvit begånget; i det att, enligt hvad ör redaktionen blifvit berättadt, en skomakare torsagen före påsk skall hafva mördat en dalkulla. lordet lär hafva tillgått på följande sätt: Då skoäm