Aftonbladet – 23 april 1856, sida 2

och utgör grunden till deras kunskap och fröjd, tik den glada lydnad, som utgör skönheten och kraften af deras krisuliga lif. Det var då de fullkomligt förkastade allt som förekom dem stridande emot den gudomliga lagen, och som de lärde att ej mer lefva för sig sjelfva. Utgörande liksom en enda innerligt förenad slägt, hvarföre skulle de egt något enskilt, som ej tillhörde alla, då framtiden i alla fall tillhörde dem gemensamt och när samma anda lefde i dem? Derföre sålde de sina egodelar och håfvor, och delade dem med alla, så som hvar och en behöfde. Och om de voro endast ett hjerta och en själ, så var det derföre att de egde allt genom Kristus. Den glädje som fyllde deras själ gjorde dem enigheten lätt, och de kände sig lyckliga just genom sina uppoffringar. Denna lycka härledde sig utan tvifvel till en del från de ärorika framtidsförhoppningar deras fäder fästat vid Messias ankomst och hvilka gjorde deras tro mer eller mindre svärmisk. Men om man uppmärksamt läser Apostlagerningarne, Jakobs epistel, Petri forsta epistel och till och med Uppenbarelseboken, ser man att det just är kristendomens sedliga och uppoffrande sida, som utgör grunden för deras lif och egendomligheten hos den första kristna kyrkan i Jerusalem. Man kan föreställa sig det intryck en sådan församling måste göra. De hjertan, hvilka kände sig modfälda af tidehvarfvets mörker, sågo i denna kyrka det oväntade förverkligandet af det ideal af sällhet, som de anat såsom en herrlig dröm. Lockade genom den glädje, hvars följder de skådade, skyndade de att öka dessa ödmjuka lärjungars antal. Omgifne från detta ögonblick af deras nya vänner, funno de i denna broderliga förening andliga rikedomar, hvarom de förut icke haft något begrepp. På detta satte själarnes förening genom tron på Kristus äfven de enfaldigaste sinnen i stånd att emottaga de högsta andeliga nådegåfvor. Sålunda gjorde den broderliga enigheten underverk, öfvervann alla svårigheter och eröfrade på förhand verlden åt evangelium. Denna verlds kommande öden, hela framtiden hvilade i denna lilla krets af trognes hjertan. Se der också orsaken till det apostoliska tidehvarfvets många troshjeltar, som gingo att uppfylla verlden med Jesu namn. Om kyrkan från början betraktade evangelium såsom en auktoritetsreligion, så är väl ingenting naturligare, än att hvarje kristen enskilt följer samma väg. Auktoriteten är en vagga för de flesta andar och en naturlig utgångspunkt för den religiösa uppfostran. Också utgör den ka olicismens grundtanke, der den böjer samvetet under ett sorgligt och förtärande ok; och i protestantismen intager den ännu ett betydande rum, ända från dess första tider och statskyrkor, intill den bokstafvens tillbedjan, som man ill göra till vår religion. Men de kristne, som ännu lefva under auktoritets-kristendomen, böra ej förgäa tvenne saker: den första, att ej anse den yttre synpunkt, ur hvilken kristendomen framställer sig för dem såsom det kristliga lifvets enda och slutliga synpunkt; den andra, att man ej kan visa mindre vördnad för evangelii gudomlighet, än då man af aktning för dess auktoritet låter bokstafven segra öfver anden, formen öfver grundtanken, ordet öfver principen, eller enskiliheterna öfver det hela. Men är det väl skäl att i vår tid framställa för de kristne exemplet af deras bröder i det första århundradet? Huru dölja det för oss? I stället att bibehålla något förtroende till evangelium har vår generation velat fira dess begrafning, och den hyllning den egnar detsamma, kanske mindre vördnadsfull än det uppriktiga erkännandet af dess otro, är endast att betrakta såsom ett prunkande liktal. Huru skulle då sanningen ega nog kraft inom menniskohjertat för att vinna sådana se grar som kyrkans i Jerusalem? Betraktom det sorgliga själstillstånd, som vår tid framställer för oss. I detta tidehvarf, som har att tacka det brinnande begäret efter njutning för att det blifvit misströstans verkliga tidehvarf, utsätter sig hvar och en, som har aktning för sina inre andliga behof, för en sorglig isolering, som förslöar själens friska krafter och arbetar på att förstöra dem. Öfvergående småningom från missnöje med sig sjelf till missnöje med allt, och derifrån till ledsnad vid lifvet och en förstörande likgiltighet, tycks en sådan menniska vara hksom tvungen att alltmera betrakta såsom en illusion den manande rösten af sina ädlaste behof; han ser sina andliga förmögenheter förlamas och känner sig öfverväldigad af en dödande likgiltighet; hans vilja förlorar sin kraft, och han känner, att saltet mistat sin sälta för honom. Detta själstillstånd är ej så sällsynt som man tror, sjelfva vår tid är den lefvande bilden deraf. Men låt nu en af dessa an ligt sjuka föras in i ett samfund af kristna sådant som Jerusalems, och han skall känna sig under ett oemotståndligt inflytande. Uppfriskad af dess högre lifsluft skall hans själ återfinna ny kraft. Lifvet, som framstår för honom i ett nytt ljus, skall visa honom vid hvarje steg nya och vidsträckta utsigter, hvarom han ej hade någon aning. Och alltsom han känner sig höjd öfver de låga regioner han fordom bebodde, erfar han allt högre drifter, och en källa till nytt lif vaknar inom honom. Han känner att han återfunnit, eller rättare funnit sig sjelf, och hans ande kan då taga en högre flykt än deras, som tjenat till hans uppväckande från de döda. Hvilka äro de förhållanden, som intaga ett hufvudsakligt rum i det menskliga lifvet? 1. Utvecklingen af vår verksamhet, arbetet. Ingenting är vigtigare för oss, ty ingenting är ömkligare och på en gång föraktligare, än ett sysslolöst och förloradt lif. Utan tvifvel ärej arbetet mera fö oss lyckans naturliga vilkor. Det har blifvit ett helsosamt straff, och tvingar oss till en viljans ansträngning emot den naturliga böjelsen; det är ett slags uppoffring som förtär månget menniskolif, och som i vissa fall tycks hafva förlorat hvarje sedlig betydelse. Och likväl har arbetet i intet tidehvarf kunnat så, som i vårt, bära det kristliga lifvets prägel eller tjena till verktyg för det goda eller det onda., Verksamheten blott för verksamhetens skull är icke tillräcklig för oss. Hvarje verksamhet, som har till ändamål att skilja oss från oss sjelfva, förströr och ingrar vår själs inre lif. På det sättet bygga på lösan sand och vi odla en ofruktbar jord. Men så snart den heliga anda lefver i vårt hjerta, uppmanar ss allt att utveckla våra krafter i det vi sträfva till ett högre mål. Icke blott vår förmåga erhåller ett nytt fält, men vårt arbete, förädladt genom den anda, i hvilken vi företaga det, är derföre af den natur att det öfverlefver förgängelsen. — 2. Om man rådfrågar den menskliga naturen, så måste man erkänna, att den förmåga af glädje och smärta, som den eger, icke har upphört att tilltaga. Innan Kristi ankomst kände menniskan blott till ett yttre, begränsadt lif, och dess lidelser och känslor hade ej ernått det djup och den innerlighet, som de erhållit genom evangelium. Under inflytandet af Kristi välsignelserika lära hafva nya krafter sällat sig till -menniskosjälens ursprungliga förmågor, så att det aldrig förr fanns ett så fritt spelrum för glädjen och smärtan inom menniskohjertat. Skulle ej då de krafter kristendomen uppväckt hos oss göra oss emottagligare än förr att njuta det kristliga lifvets fröj der? — 3. Men smärtan hemsöker oss öfverallt. Det finnes intet tidehvarf då döden mäktigare beherrskat menniskohjertat och lidandet haft ett större verk att utföra. Som smärtan finnes öfverallt, så kunna vi endast antingen låta den uppfräta vårt hjertas innersta eller ock, såsom våra bröder i den nyfödda kyrkan, göra den till ett tiösteämne. Om äs ANSETT SRKENEIESDSETREREEEEN OAN S