Aftonbladet – 22 april 1856, sida 1

tvenne i den vida kåpärmen försvinnande fingerspetsar. På en gång spratt Pontis oroligt till under sin fåtölj, mot hvilken han vid sitt, förmodligen af en elak dröm, förorsakade häftiga uppvaknande hårdt stötte hufvudet. Det var ett ganska löjligt skådespel, att se huru den stackars gardisten försökte göra sig lös ur stolfransarne, hvilka insnärjde honom, och slutligen framkröp, som en igelkott ur sin lilla jordkula, med det ydligaste tecken till vrede mot sig sjelf och den olyckliga stolen; vid friskt tillständ skulle förmodligen Esperance hjertligt hafva skrattat åt sin väns ömkliga figur, men nu voro hans tankar uppfyllda med vida vigtigare saker. Andtligen fri och vaken, skyndade Pontis till den sjuke, hvars öppna och välvilliga ögon uppfyllde honom med både glädje och förlägenhet. Kan ni förlåta mig; sade han, ty ehuru halfdöd af trötthet, borde jag ej ha somnat... men huru känner ni er nu?... tala sakta... mycket sakta. Bättre, sade Esperance. Och det är verkligen sannt? Kom hit, Pontis, hviskade EspÅrance, helt nära . .. så der, nu är det bra, jag har så mycset att säga er. Men man har förbjudit er att tala... lyd lerföre och säg så litet som möjligt.. Jag vill vara kort, tillade den sårade med en röst, svag som en andehviskning; .men svara mig såsom det anstår en soldat och äding... Men . . . Svär på att tala sanning. Ja visst, men jag förstår icke? ... I går undersöktes min blessyr... är det cke så? Jo.