Aftonbladet – 22 april 1856, sida 1

STOCKHOLM, den 22 April. Vi yttrade i en föregående artikel om Sverges ställning efter freden, att vi skulle återkomma till frågan om de medel, hvilka efter vår åsigt funnos att tillgå för att under det nu inträdande fredstillståndet och med stöd af den, som vi hoppas, förändrade politik i det yttre, Sverge nu börjat följa, tillvägabringa en förändring äfven i vår inre politiska ställning. Under vapnen hvila lagarne, är en gammal sats, som alltför ofta visat sig ega mer eller mindre tillämpning äfven hos civiliserade nationer. Så länge krigets stormar antingen rasa eller hota, så länge styrelsen under deras inflytelse antingen lyckas tillvinna sig landets sympatier genom en fosterländsk politik, eller åtminstone hålla sinnena i en viss spänning, under förhoppningarne att en sådan skall komma att följas, går det ofta lätt nog att med framgång fordra uppoffringar och att taga i anspråk nationens förtroende till den personlighet, som i främsta rummet bestämmer riktningen af denna politik. Och så länge folket icke finner sig bedraget i dessa sina förhoppningar genom någon allt för mycket framstående handling, underkastar det sig tålmodigt nya bördor och kan äfven, i känslan af den utifrån hotande faran, tills vidare låta sig nöja med ett, hvad de inre förhållandena beträffar, mer eller mindre klandervärdt regeringssystem. Men sedan de yttre farorna upphört, inträder den lugnare besinningen. Folken eftersinna nu frukterna af de gjorda uppoffringarne och det sätt, hvarpå styrelsens löften blifvit uppfyllda samt nationernas derpå grundade förhoppningar mer eller mindre verkliggjorda. Det är visserligen inbjudande att i närvarande stund tillämpa dessa betraktelser på ställningen i det öfriga Europa, på det blinda godtycket och det absoluta förtrycket af all politisk frihet i Frankrike, på demoralisationen och förruttnelsen hos de feodala elementerna i Tyskland, på afslöjandet af den engelska aristokratiens ihålighet och parlamentets beroende af denna ännu alltför mäktiga samhällsklass m. m. Men det är icke vår afsigt att nu yttra oss härom. Icke heller vilja vi här inlåta oss på frågan om Sverges förhållanden till yttre makter efter det fredsslut, som på ett så föga tillfredsställande sätt öfverraskat både svenska folket och, som vi förmoda, äfven dess styrelse. Vi vilja för tillfället endast kasta en blick på åtskilliga af våra egna inre förhållanden. Nekas kan då icke, att den stundande riksdagen erbjuder ett fält för ganska lifliga strider och stegrade anspråk bäde trån den ena och den andra sidan. Hvad som härvid å folkets sida troligen i främsta rummet önskas och fordras, är att hos de män, som enligt grundlagen skola gifva konungen råd och underrättelse samt äro pliktige att uti sina rådslag om allmänna mått och steg städse iakttaga rikets sannskyldiga nytta samt med väld, nit, skicklighet och drift sina förtroendeembeten utöfva, finna de statsmannaegenskaper, hvarigenom de både må anses värdige och äfven i verkligheten tillvinna sig det höga förtroendet att enligt grun lagens mening vara konungens icke ödmjuke tjenare, utan sannskyldige rådgifvare. Vi våga fortfarande påstå, att saknaden häraf utgör en bland de största anledningarne till det så allmänt spridda missnöjet och misstroendet till styrelsen. De, som närmare känna förhållandena, kunna icke mera för sig dölja, att isynnerhet under de senaste åren styrelsen allt mer och mer antagit en i ögonen springande sträfvan åt den för svenska folket af gammalt förhatliga suveräniteten, eller, som den nu förtiden kallas, allenastyrelsen. Denna sträfvan uppenKSR