Aftonbladet – 22 april 1856, sida 1

ba inristat sitt valspråk: Renlighet, tydlighet och ymnighet. Klockan var, som vi nyss sagt, fem på morgonen. Solens glada strålar upplyste det gamla klostret och inträngde helt behagsjukt i ett litet vackert, med spanska gyllenläderstapeter försett rum i dess första våning, hvarest de länge och med tydlig förkärlek qvardröjde bland de der befintliga heliga bilderna, liksom om de önskat göra madonnornas glorior och helgon i massift guld utförda svärd ännu mera glänsande och sköna. En stor sparlakanssäng, på hvars tjocka draperier och tunga sammetsgardiner tiden skoningslöst inverkat, ehuru deras i purpur, rosenrödt och guld gående färgskiftningar nu mera än någonsin skulle ha uppväckt en målares förtjusning, stod vid väggen. Denna möbels kungliga rikedom och ovanliga prakt måste, oaktadt det förfallna tillstånd, hvari den för närvarande befann sig, dock uppfylla hvar och en, som såg den, med djup förvåning, ty dess rätta plats kunde omöjligen vara i detta så anspråkslösa hus; han måste således hafva ditkommit såsom en skänk eller ett minne. Den var verkligen begge delarne. Den högvördige priorn hade nemligen fått denna säng af Catharina Maria af Lothringen, hertiginna af Montpensier, syster till de vid Blois på Henrik III:s befallning dödade hertigarne och kardinalen af Guise, hvilken dame räknades bland den fromme mannens intimaste väninnor. Hertiginnan, som vid flera tillfällen tagit den namnkunnige priorns kända välvilja och vishet i anspråk, hade på hans begäran, hvilken framställdes vid de fromme brödernas flyttning till Bezons, eller tvenne år före vår berättelses början, skickat honom den säng, hvari hennes broder, kardinalen, hvilat nat