Aftonbladet – 21 april 1856, sida 2

svenska landtlogen förfarit i detta fall ochj, som icke tillåtit densamma att inhämta några 1 närmare underrättelser eller afvakta några förklaringar, utfärdandet af en dylik offentlig förklaring, utan något föregående förtroligare meddelande; — allt detta synes klart nog häntyda derpå, att för de nuvarande egentliga ledarne inom svenska frimureriet det ifrågavarande talet endast varit en med begärlighet omfattad anledning eller förevändning till en fullkomlig brytning med de belgiska frimurarne. Vi ha redan förut i korthet antydt orsaken till den ovilja som de belgiske frimurarne ådragit sig såsom det katolska prelatväldets och jesuitväsendets verksamma motståndare. Vi tillägga här ytterligare några ord till närmare förklaring. Frimureriet är numera, oaktadt det hemlighetskrämeri, som begagnas för dess rekryterande och vidmakthållande, temligen allmänt bekant till sitt väsen och sin historia. Man vet, att det gestaltat sig mycket olika i olika tider, i olika länder och under olika ledare. De historiska hemligheter, som orden skulle bevara, äro inga hemligheter mer, och sedan de blifvit ställda i forskningens ljus, finner man, att de innebära blott ett historiskt taskspeleri, för att förskaffa orden anseende för ålder. Den af en engelsman Anderson 1723 utgifna konstitutionsboken för frimurarne innehåller en mängd uppdiktade fabler om frimureriets ursprung och utveckling, hvilka lika litet hålla streck och passa in med den verkliga historien, som en mängd andra sedermera tillkomna funderingar, såsom t. ex. den, att vilja härleda det svenska frimureriet från Inge den yngres tid, eller påstå att Carl XI gifvit privilegier åt en frirsurareloge i Göteborg o. s.v. Utmärkta vetenskapliga författare ha på den senaste tiden vederlagt det påståendet, att frimurareföreningarne utgöra en verklig fortsättning af medeltidens byggnadsföreningar, och segerrikt bevisat, att dessa föreningar aldrig varit i besittning af en väl bevarad konstnärlig eller symbolisk hemlighet. Det finnes på ett dylikt område blott en hemlighet, nemligen snillets och talangens, hvilken icke behöfver bevaras genom ed och förbud. Frimureriet räknar sin uppkomst från början af förra århundradet, hvilket som bekant hade en stor förkärlek för hemliga sällskap; till formen synes det visserligen ha framgått ur de engelska byggnadsarbetarnes skråmässiga föreningar, men de allmänna filantropiska läror, som från början utgjorde dess väsen, synas endast ha gripit till dessa former såsom ett lämpligt omhölje. Ordens allmänt angifna filantropiska syftemål äro af alltför allmän och sväfvande natur, att icke månaghanda, äfven de mest motsatta, under dess skyddande mantel skulle kunna trifvas och utveckla sig. Så har man t. ex. funnit, huru frimureriet stundom burit i sitt sköte alkemistiska galenskaper; man har sett sträfvanden till ett återupplifvande af tempelherrarnes förbund; man har sett försök att använda frimureriet för att åstadkomma en återgång till medeltidens förhållanden o. s. v. Iallmänhet har man medgifvit, att frimureriet under förra århundradet gjort något gagn i Tyskland, genom att verka för toleransens sak, liksom det ännu i dag uti länder, der ultrakatolskt samvetstvång råder och jesuiterna ha sina med annat syfte arbetande hemliga utgreningar, möjligen kan åstadkomma något gagn. I Österrike, Portugal, Spanien och det katolska Bayern äro frimurare undertryckta af den katolska prelaturen. I Belgien föra de en verksam kamp mot hierarkien och dess partiintressen och söka att vinna den af presterna iledband förda massan för upplysningens och framätskridandets sak. Vilemna derhän, huruvida hemliga föreningar, mystiska och besynnerliga former kunna i vär tid uti något europeiskt land anses behöfliga och tidsenliga. I de protestantiska länder, der forskningen är fri och der stafen hyllar upplysningen, der man med långt mera kraft kan öppet verka för andlig frihet och en mera human verldsåskådning, synas de åtminstone vara fullkomligt ändamäålslösa. Der finnes icke det ringaste skäl till hemlighetsfull afsöndring; och det är der fara värdt, att frimurareföreningarne, under förkunande af de vackra, men rymliga och mängtydiga satserna om humanitet, kärlek och förbrödring, kunna komma att verka för syften och intressen, som äro af långt mera enskilt och fåfänglig natur, och om hvilka dessutom flertalet af de ledamöter, hvilka begagnas såsom blinda redskap, icke ha någon föreställning. I Preussen har man under form af en stor hedersbevisning ställt frimureriet under den allerhögsta polisens uppsigt och gjort det till ett hemligt verkande medel i regeringens hand. Prinsen af Preussen har förstått att draga mycket gagn af sin ställning såsom stormästare, och det skall måhända en gång bli upplyst, hvilken betydande andel det preussiska frimureriet haft i de triumfer reaktionen der under de senaste åren firat. Visst är, att det 8. k. ;Treubund, som inlagt så stora förtjenster om reaktionens sak, uppstått ur frimurareorden och af densamma till en del lånade sina former, sina ledare och verksammare ledamöter. Om det svenska frimureriet ha vi på senare tiden fått emottaga en hel mängd bref och insända uppsatser både af frimurare och icke -frimurare, hvilka alla äro fulla af klander och ovilja. Utan att lägga alltför stor vigt på dylika utgjutelser, anse vi dem dock i flera hänseenden vara ganska betecknande, och vi skola särskilt återkomma till detta ämne, då vi äfven få tillfälle att redogöra för några af de Yin