Aftonbladet – 18 april 1856, sida 2

rikets ständers efter fri pröfning begagnade rätt. . Lika litet kunne vi finna, att det anförda stället ur 29 riksdagsordningen gifver stöd för konstitutionsutskottets, oinskränkta initiativ i dessa slags mål. Vi påstå fastmera tvärtom, att 29 8 icke innehåller något annat, än att frågor i detta ämne (om anmärkningar emot konungens rådgifvare) icke få af Rikets Ständer afgöras, förr än konstitutionsutskottet deröfver blifvit hördt. Men något förbud mot afgörandetistrid med konstitutionsutskottetsmening finnes här alldeles icke. Ifrågavarande stadzsande afser egentligen att förekomma en diskussion i rikstånden öfver dessa ömtåliga ämnen, innan de erhållit behörig utredning. Författarens tolkning af 107 S:s andra punkt, att nemligen denna, som förf. sjelf. medgifver synes stå i strid med den första, såsom den af honom blifvit uppfattad, ,icke så mycket afser den ytterst beslutande rätten, som icke mera behandlingssättet af i stånden eller inom andra utskott väckta motioner i anmärkningsfrågor,, synes väl af ordställningen bestyrkas; men hvad: dessa motioner beträffar, lärer väl på dem svårligen kunna användas uttrycket, att utskottet deröfver blifvit hördt, enär ett sådant hörande, liktydigt med infordrande af utlåtande, obestridligen förutsätter kännedom af ämnet, hvilken riksstånden vid dessa motioners väckande icke ega. Ett af författaren icke omnämdt fall, men som lätt kan förekomma, och vid sista riksdagen verkligen inträffade, är då halfva utskottet uppträder med anmärkningar, reservationsvis framstälda med den största utförlighet. Enligt författarens sätt att betrakta konstitutionsutskottets prerogativ i afseende på 107 S, betyder väl sådant ingenting, enär de tolf, hvilka slumpen gjort till majoritet, i grundlagligt hänseende äro konstitutionsutskottet. Men, enligt vår upptattning, bli dylika upplysningar, gifna af personer, hos hvilka den största sakkännedom bör förutsättas, af icke ringa vigt för rikets ständer vid deras slutliga pröfning. Det vore ock i sjelfva verket högst besynnerligt, om den rättighet, som af författaren tillerkännes konungen, att söka upplysningar utom statsrådet, och konstitutionsutskottet, att söka dem utom statsrådsprotokollerna, skulle icke blott förmenas Rikets Ständer, utan inskränkas inom det snäfva området af en knapp utskottsmajoritet. Att praxis varit för konstitutionsutskottet, bevisar ingenting annat, än att det parlamentariska lifvet hos oss ännu är ganska ungt, och vanan att bruka det moraliska vapen, som ligger i 107 6; ganska ringa. Emellertid synes väl det af författaren omnämda förhållande, att alla fyra stånden förkastade det vid 1818 års riksdag af konstitutionsutskottet väckta grundlagsändringsförslag af innehåll, att i 107 S skulle stadgas, det Rikets Ständer egde att afgöra anmärkningsfrågor i de fall, der utskottet dem till Riksens Ständers i denna omförmälda pröfning och behandling öfverlemnatn, — således icke i annat fall — innehålla ett prejudikat till förmån för den här af oss hyllade åsigt. Vi hysa i allmänhet farhågor för utvidgande på Rikets Ständers bekostnad af konstitutionsutskottets hos oss redan väl stora makt, och dessa farhågor minskas ingalunda vid en blick på detta utskotts sammansättning isenare tider. Det kan väl sägas, och har äfven af författaren på ett annat ställe bhfvit sagdt, att rikets ständer få skylla sig sjelfva om de välja dåliga utskott. Men häremot måste vi anmärka, att en sådan sats, fullt riktig i sin allmänhet, likväl vid tillämpningen förutsätter åtminstone så mycket omdöme och oväld, att majoritete bestämmer valen. Men sådant är ingalunda hos oss öfverallt fallet. På riddarhuset tillsättas, såsom bekant är, de 25 elektorerna medelst val inom de 25 bänkmansafdelningarne, af hvilka hvar och en väljer tvenne bänkmän. Om nu riddarhuset skulle bestå t. ex. af 300 ledamöter, så komma häraf 20 på hvarje bänkmansafdelning. Tretton dylika afdelningars majoriteter utse sålunda elektorer. Då det nu ej behöfves mer än 11 inom hvarje afdelning för att der gifva öfvervigten, så kunna 13x11—143 bestämma utgången, i stället för 231, som annars skulle utgöra den minsta möjliga majoritet inom de femhundrade,