Aftonbladet – 15 april 1856, sida 3

skaffenheten af ett utlåtande och huruvida a må anses mer eller mindrosväfvande dt. kirer va nödiet kännedom jexväl om de rotiver eller det ressonnement, som legat till grund för samma 3 le. Vi taga oss fördenskulbfrihe en att bär komplettera den ofvan anförda citationen. Så finnes högsta domstolen till en början hafva yttrat, at k . kungörelsen den 14 Januari 1824 äfvensom lagen för rikets stär ders bank af den 1 Mars 1830 innefatta få reskrift derom, att för bolag till. bankrörelses bedrifvande: skulle ländati!l efterrättelse hvad för handelsbolag angående bolagsmännens ansvårighet, er för alla och alla för en, då var eller framdeles af Kongl. Maj:t och Rikets Sänder blefve stadgadt, samt förklärat denna föreskrift ovedersägligen böra hänröras till allmänna lagens. stadganden i 15 kap. handelsbalken angående handelsbolag och dess delegares i 2 8 fastställda solidariska ansvarighet; hvarföre befrielse från enahanda förpligtelse icke finge beviljas bolag, som iildas för bedrifvande af. bankeller: diskontrörelsen; så länge föreskriften härom bleföe oförändrad. Den rätta frågan synes således vara: hafva 1824 års författning och 6 8 i 1830 års lag för rikets ständers bank blifvit g-nom någon senare i laga ordning tillkommen lag förändrade eller upphäfda? Högsta domstolen upplyser i detta hänseende, att för de privatbanker. som hittills blifvit inrättade med tillstånd att utgifva egna kreditsedlar, har, med undantag för en dylik bank, hvars verksamhet dock redan upphört. delegarnes solidariska ansvarighet blifvit påbuden dels i särskilta oktroyer,, dels genom kongi. kungörelsen den 9 Januari 1846. Likasåhar enahanda solidariska ansvarighet i författningar blifvit betingad och stadgad för de filialbanker, som efter 1851 års riksdag blifvit bildade: utan sedelutgifningsrätt, men under bemyndigande att för sm lånerörelse åtnjuta försträckningarfrån rikets ständers bank. Deremot (yttrar bögsta domstolen) befinnes kongl. förordningen den 6 Oktober 1848 angående aktiebolag, hvilkas delegare i allmänhet. fått sig tillerkänd befrielse från solidarisk ansvarighet, uti 14 S gifva hänvisning till den särskilta lagstiftningen för enskilta banker, endast för den bändelse, att sådant bolag komme att idka bankröreise med egna tryckta eller graverade förbindelser; och (tillägger Högsta domstolen) nämde förordning: lemnar sålunda: obestämdt, huruvida sagde lagstiftning ansetts. ega tillämplighet å aktiebolag som förehade bankrörelse utan att vara till så beskaffade förbindelsers begagnande berättigadt. Läsaren iakttager säkert, att redan i detta högsta domstolens yttrande ligger det med gifvande, att pösitva bestämmelser saknas, hvarigenom 1824-års författning uti ifrågavarande hänseende blifvit upphäfde. Högsta domstolen fortfar: Vid öfvervägande af omförmälde författningars innehåll och tillgängliga upplysningarangående grunderna derför; kan det visserligen förekomma tvifvelsamt, det lagstiftningen haft till syftemål att i något fallifrån solidarisk ansvarighet frikalla delegarneienskilta bolag för bankrörelses bedrifvande; och härvid kunde dessutom göras detinkast, att hvad angående dylika bankbolag i allmänhet är stådgadt och genom lagen rörande aktiebolag icke blifvit uttryckligen ändradt, borde, såsom utgörande lagstiftning: i särskildt ämne, jemväl vinna tillämpning på hvarje bolag, ämnadt att med sådan lånerörelse taga befattning, ehvad detsamma dervid utgifver egna tryckta: eller graverade förbindelser, eiler saknar. rättighet dertill. Svårligen kan det väl motsägas, att dessa yttranden förutsätta en ganska stor tveksamhet hos högsta domstolen i denna fråga och långt ifrån nägot som kan kallas bestämdt. (Fortsättning följer.) al