Aftonbladet – 14 april 1856, sida 2

— På-den musikaliska himmeln uppstå ideligen: nya :stjernor. I Berlin täfla för närvarande madame Birde-Ney såsom sopransångerskä och en tenor vid namn Stockhåusen om publikens och recensenternas förtjusning. ee Den rättvisa uppmärksamhet, som hr Dreyschocks uppträdande härstädes tillvunnit sig, föranleder oss att här äfven lemna rum för en karakteristik af denne konstnär, som blifvit oss benäget meddelad af en annan författare : Pianisten hr Alexander Dreyschock. Att höra en fullständigt utbildad artist blir alltid intressant, äfven om hans riktning företer några små konsiderationer för publikens begär att få emottaga något förvånansvärdt. Säkerligen sku!le aldrig den begåfvade konstnären nedlåta sig till hexmästerier, om icke flertalet af åhörarne vore mera tillg fna trollkarlen än artisten.-. Hvem förmår emellertid att.omskapa tidsandans lynne? Så länge musiken gick hand i hand med religionen, hade hon en viss grad af begränsning igenom denna. Numera fullständigt emanciperad, som hon äfven bör vara, har ingen konst genomgått på de senare 50—69 åren en sådan förändring som tonkonsten. Helt nyligen uppfördes här vid en konsert en aria ur operan Iphigeniex af Gluck. Ännu 1812 frambressade denna aria tårar — och nu... gäspningar! Att beklaga sig öfver företeelsen vore barnsligt, 1y de osynliga impulser, hvilka småningom för ändra scenen, kunna hvarken af polisen eller moralen kontrolleras eller hämmas. Bäst således att simma :med strömmen och här vid lag med hr Dreyschock, hvarjom och enda dock obetaget att likt hönan, som legat ut! ankögg, kacklande stanna qvar vid stranden