Aftonbladet – 12 april 1856, sida 3

utlåtande i ämnet. Vi erinra att denna koi mit, af hvilken. man bör: kunna vänta en upplyst och fördomsfri pröfning af frågan, :; utgöres af borgmöstaren Eklund, rädman SchönI meyer, :idman Uppling, grosshandlarne Schwan j och Schartau, handlanden Brinck, åldermaninnen Spångberg, fabrikören Almgren och åldermannen Littke. I Under den öfverläggning i detta ämne, som förekom vid det ofvannämda sammanträdet, afgaf hr rådmannen Uppling ett anförande till protokollet, hvilket innehåller en så upplysande framställning af skäl för en förändring i den nuvarande författningen för Stockholms kommun, att vi anse oss böra meddela detsamma i dess helhet, och derpå fösta våra läsares, särdeles inom hufvudstaden, allmännare uppmärksamhet. Den anledning och de tillfällen; som hr Uppling sedan flere år haft att i egenskap af sekreterare uti sjelfva stadens drätselkommission egna en närmare uppmärksamhet och eftertanke åt dessa ärendens behandling, gifva dessutom en ökad vigt åt hans yttrande i detta ämne, såsom grundadt icke på någon blott lös teori, utan på verklig praktisk erfarenhet af ett djupare kändt behof: Hr Upplings anförande, hvilket i hufvudsaken synes åsyfta att understödja hr Schartaus förslag, men med utsträckande af valrätt och valbarhet bland icke-borgare äfven till andre än fastighetsegare, var af följande lydelse : Spå i fråga om förändring i organisationen af den myndighet, som, under namn af Borgerskapets Femtio Äldste, har att, jemte magistraten, bestrida förvaltningen af hufvudstadens allmänna angelägenheter, jag till de tvenne i sådant afseende redan afgifne och på pröfning nu beroende förslagen går att foga ett tredje, hvilket i någon, fastän obetydlig, mån afviker från de förra, anser jag mig böra dervid utveckla de skäl, hvarpå mina åsigter i ämnet sig grunda. De ursprungliga styrelseoch förvaltningsformerna för de äldsta stadssamhällena i Sverge äro ej med tillförlitlighet kända, men antagligt är, att de hvilat på en fullkomligt demokratisk grund. De flestes vilja utgjorde sannolikt lag i hvarje särskilt fall. Till denna förmodan ledes man af kännedomen derom, att en stor del städer grundlagt sig sjelfva på det sätt, att i tider, då säkerheten till persön och egendom här i landet ej var särdeles betryggad, individer sammanflyttat på något af dem utsedt tjenligt ställe, för att der under inbördes beskydd söka sin utkomst af de sysselsättningar, dem en senare tid benämt stadsmanna-näringar. Rättsförhållandena i städerna blefvo först genom den på 1400-talet utgifna stadslagen närmare reglerade. I denna lag finnes ej taladt om borgare, men väl om burskap. Städernas innevånare nämdes byamän, som var liktydigt med stadsbo, och alla, som egde en viss förmögenhet, voro berättigade att erhålla burskap, hvarigenom de förärfvade sig större sjelfständighet, än den öfriga befolkningen, samt talan i stadens allmänna angelägenheter. Det var således icke utöfningen af någon viss sysselsättning eller yrke, utan innehafvandet af en viss förmögenhet, som berättigade till burskap och dermed förenad talan i stadens angelägenheter. Under konung Gustaf II Adolf erhöll städernas förvaltning en helt och hållet ny for-i. mation. Väl återupplifvade konungen år 1618 den gamla stadslagen, som till någon del råkat i förgätenhet, men utgaf året derpå den bekanta stadgan om städernas administration. Från och med denna tid, hvarifrån jemvälj. skråväsendet egentligen leder sitt ursprung, : erhöll den redan långt förut antagna och förl. städernas sjelfständige innevånare allmänna benämningen borgare den mera inskränkta bemärkelsen af handlande och handtverkare. Allmänhetens beslutanderätt borttogs, och det förordnades, att menige borgerskapet skulle ntse 48 handelsoch 48 handtverksmän, af hvilka magistraten, eller rådet, som den benämdes, egde frånskilja ena hälften och konstituera den andra såsom representanter för staden. Desse stadens äldste skulle med rådet samt i närvaro af konungens fogde, eller ståthållare, öfverlägga och besluta i allt, som rörde staden, hvars alla andra innevånare hade att rätta sig derefter, vid äfventyr att för upproriske anses. Kunde man ej om besluten sig förena, blef ståthållarens mening gällande. Borttagandet af menigheternas beslutanderätt, stadgandet att rådet egde utgalla ena hälften af de valda representanterna, samt ståthållarens öfvervägande inflytande på besluten lemnade åt borgerskapet endast skeret qvar af förvaltande myndighet. Styrelseormen var i sjelfva verket fullkomligen despoisk och uppenbarade ej sällan sitt för stälerna förderfliga inflytande. Såsom exempel värpå må anföras, att staden Gefle, som var anlagd långt före den tid, hvarom fråga är, ir 1686 förlorade sin stapelrätt och seglationsrihet blott derföre, att dess uppblomstrande vandel rivaliserade med Stockholms och hoade att blifva farlig för denna. Oaktadt stalens mångfaldiga framställningar derom, ervöll den ej förrän lång tid derefter och delis åter hvad den förlorat. Sådana voro städernas och borgerskapets rioch rättigheter på den tid, från hvilken !e flesta så kallade privilegierna för dem sig ärleda. Tiderna hafva sedermera förmått ndra mycket deruti, men i fråga om städeras inre administration qvarstå ännu grundragen från 1600-talet och bära sjelfva vittne m sin föråldring. Förhållandet är dock icke lika nå alla orNee RE Un ———LL — D mt RV RR FAR