Aftonbladet – 12 april 1856, sida 3

I. Brissac, utom sig af glädje, ville tala; men konungen tillslöt hans mun med sin hand och hviskade i hans öra: Förlåt Arnaud, han är en bra gosse, det vet jag bättre än någon annan, och behåll honom derför qvar hos er. Han skall tjena till sändebud emellan oss hvarje gång då ni I vill samtala med mig, och ifrån och med i dag kommer det att ske: ganska ofta... Men det är sannt, vi måste skiljas. Oroa er inte för er vän Mayenne; jag hatar honom ej... Jag hatar ej en gång madame de Montpensier, min dödligaste fiende, Det är endast spanjoren som jag hatar, och han skall nog lära känna det. Farväl, Brissae, helsa Mayenne; han kan lita på min vänskap. Var rädd om er och tyck litet om mg. Ack, sire, hvem förtjenar väl att älskas såsom nil Tag af den här vägen, den leder till Colombes; fortsätt den, så kommer ni till Paris en half timma : före spanjoren, såvida Crillons skott alls tillåter honom att komma dit. Min tappre Crillon måttar säkert. Farväl, sirel, Farväl, marskalk ! Brissac och Crillon tryckte hvarandras händer. Arnaud stod tvekande, men konungen gjorde honom ett vänligt tecken att följa gugernören. Den unge mannen skyndade genast fram för att hålla stigbygeln åt sin herre, och de begge ryttarne anträdde åter samma väg som de ridit en halftimma förut... Denna halftimma hade varit nog för ätt förändra Europas utseende! Henrik och Crillon voro ensamme, de betraktade hvarandra med glada blickar. Det förekommer mig), inföll chevalieren, som om ers majestät ej vore missbelåten med Brissacs bekantskap., Du har sett, Crillon, huru vi skildes åt?