Aftonbladet – 11 april 1856, sida 2

säljningslagen, jemte strängt förtigande af angifvarens namn. Tidningen fortfar: Se der således de utgifter, för hvilka för: öjning behöfts i poliskammarens hemliga fonder! Se här anledningen, hvarföre poliskammaren vill undandraga sig redovisningsskyldighet för sådane medel. Att ett sådant beteende framkallat allmän indignation i ett samhälle, hvarest de moraliska begreppen ej utslocknat, är naturligt. Här har ock förtrytelsen nått den höjd, att fråga varit om att bilda en fond, med tillkännagifvande, att de personer skulle erhålla belöningar, som hade förseelser af ifrågavarande slag att angifva, men afstode från detta förhatliga näringsfång. Den hemlige angifvaren får riklig vedergällning ur polisens hemliga fonder, och den synbare angifvaren, poliskommissarien eller poliskonstapeln, får sin andel i böterna. Vill det sig rätt väl, kunna äfven de senare erhålla särskilt vedergällning för sitt tjenstenit ur samma hemliga fond. Den sist utkomna berättelsen om fångvården i riket för år 1854 företer det märkliga faktum, att antalet af häktade personer i Göteborgs lön stigit ifrån 463, hvilket det utgjorde 1833, till 1487 under året 1854, således mer än tredubbelt. I Stockholm utgjorde de häktades antal 1835 3122 personer och 1854 4857. I öfrigt uppgår detblott i ett län, Skaraborgs, till. 1000. I de öfriga länen i riket håller sig antalet af häktade personer för år 1854 i medeltal omkring 500, således vid en tredjedel af antalet inom Göteborgs län. Det är klart, att det är Göteborgs poliskammares många otidiga och olagliga häktningar, som bragt siffran här till en sådan onaturlig höjd. När man ser detta, när man finner huru alla föreställningar att återföra vår polismakt inom laglighetens gränser varit fruktlösa, då ökas obehaget af den kongk resolution, som lagt ny makt i samma poliskammares händer. enna resolution måste följaktligen, om möjligt, göras oskadlig, ty den är dessutom vådlig icke blott i och för sig, utan till följd af det farliga prejudikatet. Här har regeringen åtnöjt sig med att disponera ett par tre tusen riksdaler af stadens medel till ändamål, som magistraten och borgerskapets äldste ogillat. Hvad hindrar regeringen att om en månad öka detta anslag till 10, 20 tusen o. s. v.? Det åligger stadens myndigheter, att i tid hejda ett sådant ofog, såväl å regeringens som konungens befallningshafvandes sida. Tillåter man det första ingreppet i sina borgerliga rättigheter, har man sjelf öppnat dörren för andra dylika ingrepp, hvilkas följder sedermera icke kunna beräknas., : Vi förutse, att dessa anmärkningar torde af regeringens härvarande organer upptagas mindre väl och måhända anföras såsom bevis på ett obilligt och oförståndigt klander, helst hufvudstadens borgerskap redan länge fått vänja sig vid och tålmodigt underkastat sig, att man ansett regeringen i sista hand kunna besluta öfver användandet af stadens intrader både till polisen, tjenstemännens förhöjda afiöningar, allmänna byggnadsföretag, anläggning af broar, kajer m. m., och att regeringen dervid visst icke låtit binda sig af borgerskapets och magistratens mening. För vår del kunna vi likväl icke annat än finna detta förmynderskap nog långt utsträckt, ehuru vi icke hoppas att genom klandret deremot vinna någon snar rättelse i en inrotad praxis, så nära sammanhängande med det centralisationssystem, som man eftersträfvar, men som efter vårt förmenande är mer eller mindre förderfligt, i samma mån som det förlamar sjelfstyrelsen och det kommunala intresset. Men om det än icke är att förvänta, att regeringen efterskänker det förmenta prerogativet att sanktionera eller afslå kommunalstyrelsernas beslut, så torde likväl en mera allmän protest mot centralmyndighetens, så vidt vi förstå, sjelftagna makt att af kommunernas medel bevilja anslag, der sådana blifvit af kommunalstyrelserna sjelfva afslagne, åtminstone hafva den påföljd, att man mera än hittills drager i betänkande att begagna denna makt.