Efter att hafva omförmält några omständigheter, som efter det engelska bladets åsigt böra i någon mån mildra omdömet om det förtryck, som Louis Napoleon hittills utöfvat i det alltid svårt styrda Frankrike, påstår bladet, att dessa omständigheter nu äro förändrade, att han nu är befistad på sin tron, och att tiden för honom nu är inne att både lossa på de band, hvari han hittills hållit pressen fjettrad, och att i allmänhet antaga ett mera liberalt styrelsesystem. Vår mening är, i korthet sagdt, den — slutar bladet — och vi tro att de flesta skola vara ense med oss derom — att om det är Louis Napoleons uppriktiga afsigt att gifva en spira i arf åt sin son, han måste taga tillbaka dessa förderfliga steg till omintetgörande af kommunalfriheten i Frankrike, hvilka vi bland alla hans misstag anse för de oklokaste och oförsvarligaste; han måste småningom befria pressen från de skadliga fjettrar, som trycka den; han måste med varsam hand, men i en tillitsfull anda, utsträcka och realisera de representativa institutionerna; och han måste iakalla i sina råd och sitt kabinett nationens dugligaste och mest patriotiska statsmän, utan att pruta på det oundvikliga pris han måste betala för att försäkra sig om deras nitiska och trogna bistånd. Vi anse ögonblicket vara synnerligt gynnande för dessa första steg på ett liberalt styrelsesystems helsosamma väg. . En period, under hvilken de politiska passionerna jemförelsevis ligga i dvala, är af alla den säkraste och mest passande för in förande af politiska reformer och lo sandet på ett despotiskt band. Om Napoleon III har den klokheten och patriotismen att begagna sig af det gyllene tillfället, kan han befästa sin makt på den enda säkra grundvalen, folkets väl, och gifva Frankrike den ovärderliga lyckan af en fast tron och ett varaktigt system: hvarom icke, kunna vi ej vänta, att hans dynasti skall bli varaktig, emedan vi ej tro, att den i detta fall bör bli det.