Aftonbladet – 10 april 1856, sida 2

MIadEL lar Ullalar, aro Dlandaade INCA ell IOTsigtigt, men dock till en viss grad oförbehällsamt uttalande af vissa sanningar, hvilka icke böra gå förlorade för våra läsare. Vi meddela det hufvudsakliga af artikelns innehåll. fr Födelsen af en arfvinge till den höga ställnin7, som Napoleon III genom djerfhet och klokhet lyckats intaga, kan ej hafva undgått att i hans bröst väcka ett djupt och ängsligt eftersinnande, genom hvilka medel han bäst skall kunna betrygga och till sin gon öfverlemna den makt han vunnit, på samma gång sammanträffandet af denna lyckliga händelse med å fredens återvändande ger hofiom ett ypperligt tillfälle att inviga en ädel och klok politik, om han verkligen ämnar antaga en sådan eller han har någon insigt af dess nödvändighet. De hinder, som uppställa sig emot hans sons uppstigande på tronen efter honom, äro många och i ögonen fallande; det har emot sig det förflutnas vittnesbörd i dylika fall och sannolikheten; endast genom en sällsynt förening af regentvishet och gynnsamma omständigheter kunna dessa hinder besegras. Under tvåhundra århar ingen son efterträdt sin fader på Frankrikes tron. I tre fjerdedels sekel har i detta land herrskare följt på herrskare och konstitution på konstitution, tills ögat blef svifidlande af att följa fantasmagorien af dessa hastigt försvinnande dunstbilder. Ingen dynasti har varat mera än aderton år; blott en så länge. Den kejserlige prinsen skall finna två pretendenter färdiga att bestrida honom hans krona. Under Frankrikes närvarande osäkra ställning — en ställning, som, att döma af det förflutna, kommer att minst i en mansålder fortfara — är en minderårighetsregering nära nog omöjlig; och Louis Napoleon, ehuru ännu endast en medelålders man, har en svag helsa och kommer troligen ej att upplefva den dag, då det nyfödda barnet hinner de år, att det kan sjelf fatta en så tung spira. Att betygga tronen åt sonen är derföre ett problem, som skall i yttersta grad taga hans fars erkända skicklighet i anspråk. Men med all vår beundran för Frankrikes nuvarande styresman , för hans ovanliga skicklighet, hans sällsynta klokhet, hans beslutsamma och okufliga vilja; med all vår aktning för den vishet han ådagalade vid knytandet af den engelska alliansen och den oförvitliga trohet, hvarmed han fasthållit vid densamma, — kunna vi ej dölja för oss, att grundläggandet och befästandet af en dynasti erfordra ett politiskt system, som han ej följt, och egenskaper, som han ej utvecklat. Endastgenom att styra i enlighet med nationens behof och önskningar, kan hans tron bli fast rotad och omöjlig att kullslå. Endast genom att samla omkring sig eliten så väl som de numeriska massorna af folket, de högre så väl som de lägre klasserna, de :intellektuella så väl som de materiella beståndsdelarna af det nationella lifvet, kan han hoppas att lägga en fast grundval för en säker och varaktig arfsföljd. Det är fåfängt att tro, att en dynasti, från hvilken hvarje person af öfverlägset snille eller europeiskt rykte håller sig på afstånd, under hvilken hvarje fritt ord och hvarje fri handling äro belagda med strafi och proskription, och under hvilken endast handeln och industrien få utveckla någon energi, kan orubbad fortfara; emedan det är omöjligt att tro, att den bör det. Ingen stor, ärelysten, verksam, intelligent och fåfäng nation skall någonsin samtycka att som regel och i generationer låta styra sig af statsmän af tredje eller fjerde rangen. Det är ej vår mening att påstå, att kejsaren är uteslutande, eller ens i första rummet, ansvarig för aflägsnandet af alla Frankrikes bästa och talangfullaste män från hans styrelse. Vi säga det ej och tro det ej heller. Det kunde i början ej vara annorlunda. Ingen af dem trodde, att hans regering skulle ega bestånd. Få trodde, att den borde det. Deansågo honom för egoistisk, despotisk och oduglig; han ansåg dem för oskickliga att styra och intagna af ett inbitet hat till hans planer. Det är tid att båda sidorna beriktiga sina omdömen. Det tillkommer Frankrikes utmärkta män att öfverväga, om de ej skulle verksammast tjena sitt land genom att troget tjena dess nuvarande, valda öfverhufvud och genom att sålunda rädda både sig och honom från de lägre verktyg, med hvilkas tillhjelp han nödgas styra. Det tillkommer honom att eftersinna, om det ej skulle vara klokt och ej skall blifva nödvändigt att göra det möjligt för sådana män att inträda 1 Hans tjenst genom att tillåta dem att bli verkliga ministrar och ej blott skrifvare och handtlangare, och genom att så modifiera sitt återhållsoch centralisationssystem, att sådana män kunna försvara det och förvalta det med godt samvete och utan vanära. Några af dem skulle redan nu och ännu sannolikare inom en kort tid vara lika villiga att styra Frankrike under en Napoleon som under en Orleans eller en Bourbon, förutsatt att de finge till en viss grad följa sina egna åsigter och ej blott vara verktyg åt en karakter, måhända öfverlägsen dem 1 viljans kraft, men underlägsen dem i politiskt vetande och erfarenhet: verktyg att egagnas så länge de bita, men ämnade att bortkastas när de blifvit slöa, eller att gifvas till spillo när de blifvit skadade eller smutsade af det arbete de blifvit tvungna att förrätta. Hur högt man än må skatta kejsarens förmåga, kan han dock med eget hufvud och egna händer endast uträtta en ringa del af det som är att uträtta; för aldra största delen af sina styrelseåtgärder måste han begagna sig af andras biträde. Om dessa agenter skola kunna I göra sitt arbete väl, så att de gagna landet och skänka aktning och styrka åt hans styrelse, I måste de vara män af ej vanlig förmåga; men inga sådana män skola vilia inoå I nåovon re