Aftonbladet – 8 april 1856, sida 2

Han tog fram sin börs, Henriette utsträvkte girigt sin darrande hand. Men hastigt genljödo starka slag på pavilJongsporten, och en otålig röst ropade : Henriette! Henriette l Min mor! utbrast den unga flickan förskräckt. Espåerance sprang till balkonger, Henriette hejdade. honom, hon hade ännu ieke återfått sitt. bref. Gå in i min sängkammare bl befallte hon. Derefter stängde hon dörren efter honom och ilade blixtsnabbt utför trappan för att öppna porten. IV. Husets vanez. Henriette hade ännu ej hunnit återhemta sig från sin föivirring när hon öppnade porten för modren. Förstugan var mörk, Marie Touchet stod orörlig, vrede och förtviflan voro målade på hennes ansigte, och ett högt skr. banade si; väg öfver kornis läppar när hon varseblef dottrens bestörta utseende. Hvad vill: ni, min mor ?frågade Henriette och bortvände hufvudet. sHvarföre öppnade du icke straxt? Jag sof... Jag höll på att somna... Jag drömde ... men nu är jag fullkomligt vaken... och jag skall med nöje följa er. Hoh fattade häftigt sin mors band för att draga henne med sig ut i parken, men Marie Touchet slet sig lös och rusade häftigt uppför trappan. Det är hos er, min fröken, som vi skola samtalayv, sade hon kallt. Jag är förlorad ! tänkte Henriette, och hon ångrade redan att hon ej låtit Esperance fly.