Aftonbladet – 5 april 1856, sida 2

dermed kunnat stoppa alla sina madrasser och följaktligen utsträcka sina åldrande lemmar på en evig ungdom. Jag visste mitt öde, men skyndade att tilägga! . Derfore skulle jag be herr rektorn att, i j stället för sex skillingar, ge oss en tolfva. Jag skall tolfva dig jag, svarade den förfärlige och lade sin hand på mitt hufvud, välsignande på sitt vanliga sätt. De trettio tappre rymde fältet, jag lemnade (en tapp hår i rektorns hand, och reformfrågah förföll; Å . . . Någon tid derefter blef Abraham Mankell bånglärate i skolän: Utom det att han gaf en för oss alldeles ny och vida lärorikäre riktning åt sångundervisningen, hvilken ditintills varit ledd af kongl: teaterns korister, blef genom hans försorg den kontanta inkomsten för liksång förvandlad till konfekt, som på sjelfva begrafningsdagen utdelades åt sångarne, utan att en enda karamell för rektorns räkning afdrogs. Skolungdomen jublade, och rektorsembetet blef luradt på konfekten. : Men det fanns en annan ymnigare inkomstkälla, och för denna hade man likaledes döden att tacka. När något barn inom försam-. lingen afled, togos merendels gossar från skolan för att bära dess lik till grafven. Inkomsten för sådana förrättningar, hviken ofta nog kunde belöpa sig till en rdr per bärare, upptog man sjelf i sterbhbuset,. Följaktligen: var skolungdomen särdeles intresserad för att 1:0 ett barn dog,och 2:o att-det varett bättre Mans barn, samt: 3:0o att så många barn dogo på en gång, att hela skolan kunde få godt deraf. Egennyttan är beklagligtvis menniskans första och sista känsla. En afton kallades jag med fem af mina kamrater till en dylik förrättning. Vi beträdde den granrisade tröskeln till ett hus vid norra