Aftonbladet – 5 april 1856, sida 2

handen, närmade sig rektorns kateder och fick ut allt på en gång. Men jag hade fått veta — huru, minnes jag ej — att sterbhusen betalde för hvarje liksångare tolf skillingar, fast hälften deraf sedan urminnes tid räknats till rektorns spoörtler. Jag meddelade min upptäckt ät kamraterna, Det blef en stark jäsning bland skolungdomen, och jag fick det ärofulla, men farliga uppdraget att inför rektorn personligen framföra allas klagan och yrka på reform. Trysån, fruktansvärd i åminnelse, var på den tiden rektor för S:t Klara trivialskola, om hvilken skola här också är frågan. Häån var en kort, undersätsigy kraftfull tmän med friskt rödglänsande ansigte och yfvigt, silfverhvitt hår, så längt man kunde minnas tillbaka. Han var troligtvis en af de menniskor, som aldrig varit barn, utan blott mer eller mindre gammal. Han var en bister vintersol med sin krans af snömoln. Så ofta denna sol visade sig i öster eller bland ungdomen, var det som om snö fallit på telningarnes blad och grenar, och småskogen böjde sig darrande. För öfrigt var han en ypperlig skolföreståndare och administratör, egenskaper, -som likväl icke mycket uppskattades af skolunglomen. I spetsen för trettio sångare inställde jag mig framför den fruktades kateder. Herr rektor! började jag modigt, ty jag rade ju trettio tappre bakom mig; jag har ört att sterbhusen gifva tolf skillingar åt iksångarne per man., Baba ! röt rektorn med en ljungande blick, det han höjde högra handen. Denna hand, som aldrig gjorde en gest för-. väfves, var med skäl fruktad. Den drog med ninst femton fingrars kraft, och om den hade amlat allt det här, den dragit ur generatioers hufvuden, skulle dess egare säkerligen