Aftonbladet – 4 april 1856, sida 2

att, då vi för tio dagar sedan sutto vid vår I klara källa uti Normandiet, ni bad mig beundra de glänsande vattendropparne, hvilka tindrade på de mörka bladen, och att ni liknade dem vid er mors diamanter?... Kommer ni ihåg att jag stänkte dessa sköna droppar på ert svarta hår, och att jag sedan upptog dem så diamanter de voro? Nåväl ?, Nåväl, jag låtsade endast att dricka dem... mina kyssars kraft har åter gjordt dem hårda, och jag återgifver er dem nu till en prydnad för edra öron.n I Han räckte henne diamanterna, öfver hvilka Crillon varit så missnöjd, och hon fästade sina mörka ögon några sekunder på dem, Ni är god, sade hon med ett mildare uttryck. Ack, tycker ni det verkligen! utropade den unge mannen med en så uppriktig glädje att den skulle hafva besegrat hvarje annan qvinna. Men hvarför vänder ni bort ert hufvud, Henriette? ... Hvarför skänker ni mig ej en af dessa varma blickar, uti hvilka jag så många gånger läst kärlekens glödande språk? ... Se sä, min ljufva engel, jaga fort bort denna kalla och härda varelse, som hittills emottagit mig, och låt mig åter få omfamna min egen tjusande och ömma älskarinna lb Henriette steg häftigt upp, och etuiet, som stod öppet på hennes knän, nedföll på golfvet. I I Jag måste tala med er, sade hon med samma likgiltiga ton som förut. En mörkröd sky spred sig öfver Esprances ansigte, då han upptog de blixtrande örhängena och ställde dem på bordet. Jag vet ej hvad ni kan ha att: säga mig med denna kalla och hårda ton, svarade han