Aftonbladet – 3 april 1856, sida 3

des förbrytaren icke för-brottets skull eller för dess lagstridighet, utan för tillfredsställandet af låga passioner. Den bestraffning, som för dylika brott ådömes officerare, till och med generaler, är vanligen densamma, som fallit på den nämde furstens lott. Sådana straff, hvilka icke förekomma uti civiliserade länders lagstiftning, måste ovilkorligen fördömas ur moralisk synpunkt. Men i Ryssland, der det materiella välbefinnandet intager främsta rummet, anses straffen för gröfre brott böra bestå uti en känbarare inskränkning af denna såsom högst värderade förmån, helst allmänna opinionen i detta land icke med förtjent förakt stämplar vanhederliga brott, hvilka tusendetal af högre samhällsmedlemmarne begått, ehuru de undgått olyckan att falla offer för ännu mäktigare personers hat och förföljelse. Straffet innebär en orättvisa i visst fall emot brottslingen, men äfven emot hela gemenskapen af armn, som derigenom indirekt förklaras jemngod med tjufvar och skälmar.