Aftonbladet – 3 april 1856, sida 3

ras blifvande män dagligen äro blottställda för risken att icke allenast för fel och försummelse i tjensten, utan ock blott till följd af någon förmans nyck grundligt genompiskas, och att de barn af mankönet, som födas af dessa äktenskap, äro bestämda att i framtiden framsläpa samma usla soldatlif som deras fäder. Flickornas samtycke till dylika, för deras manliga anhöriga ovälkomna giftermål, tillskrifva dessa senare någon förtrollande egenskap hos den främmande krigaren, då deremot den fördomsfrie torde finna den naturliga förklaringen deri, att flickornas giftaslust är nog stark att öfvervinna de betänkligheter ofvan anförda förhållanden kunna föranleda. Emot flickans frivilliga ja vågar icke giftomannen sätta sitt veto. Vid ingåendet af dessa blandade äktenskap förrättas vigseln efter både lutersk och grekisk ritual, eller, såsom finska bonden uttrycker sig, både på svenskt och ryskt sätt, och barnen af dessa äktenskap skola alla uppfostras i den ssaliggörande ortodoxa tronx. Att den grekiska läran på detta sätt småningom inympas här och der bland allmogen, blir en naturlig följd. I anseende till den ryske soldatens benägenhet för tjufnad, blir det en nödvändighet för bonden att hafva ett vaksamt öga på den förre, hvilken, om ringaste tillfälle dertill gifves, af sin värd tillgriper matvaror, klädespersedlar, husgerådssaker och annan lätt flyttbar egendom. Jag erinrar mig, hvad en finsk bonde om dessa soldaters högt uppdrifna konst att stjäla, under en betecknande åtbörd, helt naivt yttrade: Den ryske soldaten är så ferm att stjäla att han, under det han gör korstecknet med ena handen, stjäl med den andra. Om stölder, föröfvade af ryska soldater, cirkulera en mängd berättelser, men jag vill nu deribland blott omtala en sådan, som för dess tragikomiska beskaffenhet ådragit sig allmännare uppmärksamhet. En i Wasa bosatt fattig gumma hade genom döden förlorat sin man, men ännu icke hunnit begrafva honom, då staden den 3 Augusti 1852 af en eldsvåda lades i aska. Under villervallan vid denna olyckshändelse hade enkan, angelägen att undan eldens härjningar rädda sin aflidne mans jordiska qvarlefvor, låtit nedstoppa den döda kroppen uti en säck, som med dess innehåll bars utom staden och nedsattes bredvid en lada, der den lemnades utan noggrann tillsyn. Några ryska soldater, som svärmade omkrinz i trakten, fingo sigte på den obevakade säcken, hvilken de, i förmodan att den inneslöte någon för dem användbar egendom, hastade att tillgripa, hvarefter de med densamma aflägsnade sig. Det är lätt att föreställa sig längden af deras näsor, vid upptäckten att deras egennyttiga beräkningar blifvit på ett så oförmodadt sätt gäckade. Resultatet blef att enkan återfick sin aflidne mans jordiska del, som derefter i ostörd ro förflyttades till sitt sista hvilorum. Det är icke rådligt för en person af lägre klass att hos befälet angifva en rysk soldat för stöld, om han icke har säker bevisning att åberopa. Sådana anmälningar, ehuru stödda på de starkaste anledningar, bemötas med hot af ryssarnes universalmedel, stryk. Man saknar dock icke exempel att personer af herreklassen vågat att för befälet yttra ganska tydliga hänsyftningar på stölder, som blifvit begångna af soldaterna. Högste befälhafvaren för de ryska trupper, hvilka voro förlagde i Gamla Karleby vid engelsmännens tillernade besök, var inqvarterad hos en köpman, på hvars gårdstomt högvakten hade sin station. Nära derintill låg köpmannens kryddgård, der en mängd grönsaker af flera slag frodades; men innan kort befanns alltsammans alldeles spolieradt, hvarjemte låset till boningshusets port bortstals. Att ingen annan än ryssarne begått dessa stölder, var solklärt, ehuru sådant icke kunde bevisas, men köpmannen anmälde likväl förhållandet för befälhafvaren under följande förtäckta ord: Det är märkvärdigt, huru mycket finnarne under senaste tiden uppöfvat sig i konsten att stjäla ; de hafva deruti under sista månaderna hunnit så långt, att de helt oeh hållet plundrat .min kryddgård, utan att det varit möjligt att upptäcka dem, ehuru jag på gäårdstomten straxt bredvid har sjelfva högvakten, hvars uppmärksamhet tillgreppen icke bort undfalla. Befälhafvaren förstod den halfqvädna visan, men undandrog icke köpmannen sin ynnest, ty han förskaffade denne, som innan det lömska anfallet på den engelska kanonbäten i skärgården utanför Gamla Karleby tjenstgjort i egenskap af tolk, en större guldmedalj. I Ryssland är det, som bekant är, icke ovanligt att personer af börd och hög samhällsställning begå stölder. Uti en viss stad i Österbotten tilldrog sig icke längesedan, att en derstädes inqvarterad högre rysk officer, som fattade lust till en af honom begagnad, värden tillhörig särdeles vacker silfverbeslagen sjöskumspipa, straxt före afresan nedlade densamma uti sin mössa, som han satte på hufvudet. Då officern nedkom på gårdstomten, träffade han den bugande värden, af hvilken han nödsakades taga afsked och tilllika lyfta på mössan, hvarvid olyckan ville att pipan lemnade sitt gömställe och nedföll på marken. Värden anmälde sin eganderätt till pipan, med den påföljd att officerns yndade upp i åkdonet och ögonblickligen aflägsnade sig. Ett annat faktum må ock anföras. Den 27 December sistlidet år stadfästade kejsaren en krigsrättsdom, hvarigenom underfänriken vid en finländsk liniebataljon, kaukasiske fursten Biberdow, för stöld bhfvit dömd till adelskapets förlust, degradering till simpel soldat och förflyttning till en annan bataljon. Icke allenast det brott, hvarför den kankasiske furstejunkern blifvit fälld, utan ock försnillning af kroncus me i land ofta af personer, tilll samhällsklasserna. Då det 4 a