Aftonbladet – 3 april 1856, sida 2

— Med anledning af det amnestidekret Louis Napoleon nyligen utfärdat och de deri föreskrifna vilkor, enligt hvilka de män, som fullkomligt laglöst blifvit fördrifna från sitt fädernesland, kunna få återvända, om de beqväma sig till att föneka hela sin forntid och sin öfvertygelse och såsom ångrande syndare göra afbön, yttrar National-Zeitung bland annat följande: Hvad: som mest måste förvåna i vilkoren för amnestien är, att det just är kejsar Napoleon, som vill reglementera de öfvertygelser och sympatier, som lefva i privatmannens bröst. Efter hela hans lefnad skulle man tro, att han vore en förklarad motståndare till politiska eder, om också andra medmenniskor ännu tvista om deras ändamålsenlighet, Han har ju alltid åberopat sig på sitt hjertas känsla, på sin genius och sin stjerna! Benådad 1836 efter Strassburgerattentatet, erkände han, att han var skyldig och att regeringen handlade ädelmodigt mot honom. Två är derefter offentliggjorde han i Schweitz af fri vilja ett bref med den förklaringen, att han fast var besluten att lefva lugnt, och efter ytterligare två år försökte han sitt andra attentat. Innan ban blef president förpliktade han sig på tribunen och i manifester till republikens grundsatser, lofvade den 20 December 1848 vinför Gud och folket att blifva den ena och odelbara demokratiska republiken trogen och i alla. delar uppfylla författningen, återkom frivilligt till detta löfte i alla sina bådskap till nationalförsamlingen och utförde, detta allt oaktadt, sin 2:dra December. Man kan öfverallt följa kejsaren i den idegång han hade om sin kallelse och sin stjerna, men huru han kan från en återvändande landsflyktings löfte hemta den lugnande öfvertygelsen att ega en fiende mindre, är obegripligt hos denne eljest så konseqvente tänkare.n pa