Aftonbladet – 1 april 1856, sida 3

dra det förlorade eller beifra brottet af fara för hämd, hvilket gjort, att Jon Nilsson och hans söner med sällsynt djerfbet begått alla möjliga dåd. Såsom ett bland många exempel på deres djerfhet har under raisakningen förekommit, att en af Jon Nilssons söner en gårg midt på ljusa dagen inträngt i ett hus och i husfolkets och andra personers åsyn helt simpelt tagit och bortfört ett en dräng tillhörigt ur och en kista, utan att ett så djerft och bevisligt brott blifvit beifrat; men nu, då :ista mordbranden kos enkan blifvit begången, tycktes måttet på deras illgerningar vara rågadt, så att folket åtminstone vaknat till besinning, hvilket gjort att några af de djerfvaste och förslagnaste bland dem, un, der anhållan att slippa länsmannens biträde påfordrat och fått biträde af kronouppbördsskrifvaren i Inland hr Ahlenius, hvilken med biträde af omkring 70 å 100 personer, som tillströmmat, anställt visitation ocb förhör med Jon Nilsson och hans hushåll, hvilket hade till följd att Jon Nilsson samt bans fyra söner och 3:ne döttrar häktades och som nämt är äro under tilltal för sina brott. Nu skulle man kunnat tro, att sedan, så att säga, hela samhället som en man förenat sig att qväsa bofvarne, dessa skulle blifva undfallande och medgörligare, men så är icke händelsen; de fortforo under ransakningen på det mest förhärdade sätt att håna dem de förfördelat samt att oqväda och utlofva hämd på vittnen och alla dem som deltagit i åtgärderna för deras häktande. Hr Ahlenius, som blifvit förordnad till åklagare, uppbär också i rikt mått ovett och löften om hämd, för det han vågat lemna biträde vid de brottsliges häktande och åtalande.