Aftonbladet – 1 april 1856, sida 2

I Men föräldrarne voro alltför mycket intresserade af grefvens ord för att förolämpas af hans stötande sätt och förtroliga ton. Det var just i går som Henriette kom hemp, svarade herr dEntragues. Hvarifrån kom hon? ) Ifrån Normandiet. I Hon passerade Pontoise? Ja.n Hon var åtföljd af tvenne lakejer? nJan Och red på en svart passgångare som lätt haltade på ena foten? Ja. Huru vet ni det? Vänta litet ... när hon hade vadat öfver floden, fastnade hennes klädning händelsevis i en gren och hon var helt nära att falla af hästen.n Det är sannt,, sade Henriette öfverraskad. vOch när hon vacklade, visade hon det mest förtjusande ben man kunde se. Henriette rodnade; Nå väl? stammade hon. Nå väl, min fröken, jag gratulerar er... ni kan smickra er med att hafva gjort en lysande eröfring. Hvem då? frågade fadren cch modren på en gång. Kommer ni ihåg, fortfor grefven med samma cyniska förtrolighet som förut, att det stol tre karlar under brädskjulet inte långt ifrån färjkarlens koja ? Det märkte jag ej! svarade Henriette. Nå, så har jag sagt er det nu... Vet ni hvilka dessa tre karlar voro?... Jag, herr Fouquet de Varenne, som fortsatte vägen till Mådan och ... det bästa till sist ... konungenl... Bearnaren! utropade madame dEntragues. Nej, min fru, det var konungen, återtog grefven af Auvergne skarpt; konungen, som