Aftonbladet – 31 mars 1856, sida 3

En parallel. Sfinten var, såsom vi säkert något hvar känna, en af den grekiska mytens största notabiliteter. Ansigtet oeh hela öfre delem var en qvinnas, men magen, klorna och hela: nedre delen ett lejons. Det är de qvinliga. behagens ros med den instinktartade styrkans, och slughetens vanliga tagg, på hvilken sjelfva visheten fastnar, om den icke bättre ser sig; före och bättre tyder sfinzens gåtor. När Frankrikes sfinx med de veka, bleka: anletsdragen, de halislutna ögonlocken och: det eviga småleendet sitter i gin rådkammare: bland sina ministrar för attinhemta deras råd, så ser han blott på ett pappersark som ligger framför honom på bordet. På qetta ark ritar han blommor och skrifver till och med vers. Ministrarne tala vidt och bredt, och som sfinxen aldrig afbryter dem, så ö.verlemna de sig helt och hållet åt den sjudancle fran: ska svadan, de gestikulera och dek lamera, deras läppar och ögon glöda, det gnis tar af sydländsk vältalighet och passion. . Men sfinzen bara ritar blommor och sk Tile ver vers. Ministrarne fortfara, och i sin ifver märka: de ej att sfinxen klipper en liten bit ur sitt: ark och lemnar densamma till en adjutant, , som på ögonblicket aflägsnar sig med der lilla eskissen. Ministrarne fortfara ytterligare ännu en tim-ma eller så länge sfinxen finner sig road af ; att i deras närvaro egna sig ät de sköna kon-sterna. Men när de efter konseljens slut lemnat rådsalen, höra de att allt, hvarom de ta-. lat, redan är verkstäldt, men oftast rakt emot deras nyss ådagalagda vishet och vältalighet. Dock oroa de sig aldrig för det. De veta att ansvarigheten aldrig skal drabba dem, emedan sfinxen alltid står för Hvad han ri-. tar. Han skall, om någon rättvisa finnes tilll här på jorden, en gång falla; men lxn: skall; stå till dess han faller. ko Men jag känner en annan sfinx som Barett mycket vackrare och angenämare ansigte. än den förra. Äfven har sitter bland sina. ministrar; men fast han mycket älskar de sköna konsterna, så är det aldrig vid råds-. bordet han sitter och ritar. Han skulle också icke hafva tid gertill, ty det är han sjelf som talar och det är ministrarne som sitta och tiga, det är ministrarne som sitta och rita, hvad? Kanske rita de af sina egna icke alltid så korta näsor. Slutligen rita de utan reservation under sina namnan. När rådsalen blifvit stängd och ministrarne kommit ut i den fria efterlängtade luften, så lätta de sin andedrägt; men sina samvetem kunna de icke lätta, ty de veta att lagen bundit ansvarigheten vid deras hals, de: veta att om det just icke gäller deras hufvuden, dem hvarken sfinxen eller andra bry sig om, så gäller det likväl alltid deras ryggar, om hvilka man ibland kan vara rätt ömtålig. Men lugn sitter sfinxen i medvetandet af att det är han som i alla fall allena regerar,, och han är så mycket lugnare som han vet. att lagen icke tillåter någon knysta om ringaste ansvarighet för honom sjelf. Och hvad rör det honom om ständer och opinion krafsa på de stackars ryggarna! Wilar.