Aftonbladet – 29 mars 1856, sida 3

MID elibeateka I AJ CM HENNES CAC HVASL INIESsänkta politiska position och de omständighe7, som stodo i sammanhang med hennes uppträdande; oah för det andra, att den helsongloria, hvarmed hon städse borde vara mstrålad, för att dymedelst kunna bålla sin ehimeriska öfverlägsenhet vid makt, var lättare, än någon annan poetiek nimbus, utsatt för det missödet att dunsta bort i värt förJomefria och :raktiska tidehvarf, hvar: man vant sig att snart genomskåda det tomma skenet, vore det än aldrig så väl illustreradt genom en helig salvelse af fosterländskhet, svenskhet m. rm. Den polititiska upplysningen har stigit för mycket i vära dagar, för att länge låta föra sig bakom ljuset af stora ord och granna fraser. Man vill, man fordrar nu mera ovilkorligen, att äfven den sak, hvarom striden föres skall vara god och utförbar, framför allt fosterländsk — icke blott till namnet, utan i sjelfva verket. Att icke hafva sinsett detta, se der hela Svenska. Tidningens blunder! Se der i korthet hela hemligheten, hvarför samma tidning misslyckats i sin storartade plan, att tillintetgöra den liberala pressen! Emellertid har långt för detta händt, hvad som snart måste inträffa, att den svenskhet quand måme, som Svenska Tidningen ställt i spetsen för sin politiska doktrin, slagit öfver ull sin motsats, och att tidningen, under fortgängen af sin tvetydiga verksamhet blifvit med skäl messtänkt att hysa helt andra sympatier än rent nationella. Hela den lilla nimbus af ett slags grå liberalism, hvari Svenska Tidningen i sin begynnelse uppträdde, för att skaffa sig gehör och vinna inflytande hos de odeciderade neutrerna, har längesedan boriiunstat -— och hvad som ännu står qvar, är Svenska Tidningen i sin verkliga gestalt, sådan som man alltid trott henne vara: allenatyrundets mest prononcerade organ i vårt land, förfäktarinnan af de byråkratiska iutressena, den konservativa minoritetens ledstjerna, yppersta orakel och yttersta tillflykt! Det torde ej nu sakna intresse, att re till, huru en af silt parti så uppburen tidning ä beskaffad till sin anda och sin form, och hvari den i sjelfva verket skiljer sig ifrån den s. k. skandalpressen. För att rätt inse detta, torde det v digt, att först göra klart för sig, hvad man menar med utirycket skandal. Detta begrepp innefattar, som bekant är. en dubbelmening: både hvad som genom sitt inochall sårar den moraliska känslan, och vidare tankens uttryckande i en mera och ruinire skändlig omklädnad, säledes både tankens och ordets skandal. Det är af vigt. kilja emellan dessa begge elementer; det ena förutsätter icke nödvändigt det andra man kan vara skandalös både på det ena ller andra sättet särskildt, eller vara dot på begge sätten på en gång. Man kant. ex. hysa uska låga och oförnuftiga tankar, men utycka dem i ganska anständiga, väl afvägda och polerade ordalag, om man besitter tilläcklig makt öfver språket; vidare kan man ctt rätt och ohyfsadt språk framställa ganska sunda och i sig sjelfva ädla tankar, som, om man vore herre öfver språket, skulle tags sig helt annorlunda ut; och vidare kan man (den högsta graden af all skandal) på ett, bäde den moraliska känslan och den esteti ska smaken sårande sätt, framställa oiädla, luliga och oförnuftiga tankar, derföre att mar antingen icke kan, eller för sitt ändamål ick vill uttrycka sig på annat och bättre sätt. Till denna sista, här karakteriserade klas: f ekniftställeri, som besitter lika mycken o ädelhet i tankar som råhet i uttryckssätt, bevner sig den egeutliga, i Inskränktare mening s. k. skandalpressen, från hvilken x härmed tage afsked. Men det finnes ct kriftetälleri, som, om ock mera oklanderlig: till formen än anden, såsom vi här ofvan på pekat, innebär en icke ringa grad af skandal just till följd af naturen af de tankar som fö ras till torgs, och hvilket derföre borde vakt sig för alt straxt ropa på skandal, då mot satta åsigter mot s egna läggas I dagen. Detta skriftställeri, som icke till si ursäkt bör kunna förebära bristande makt öfver språket, drifver läror, stundom at den äfventyrliga art, att den tankens skandal, hvarom vi ofvan ordat, lätt och met skäl kan läggas detsamma till last. När derre ott dylikt skriftställeri i tid och otid ropar på skandal, då det icke får sin egen vilj jram, eller dess för folkfriheten och de medborgerliga rättigheterna vådliga mazimer återförvisas inom behöriga gränser, ligger det så nära till hands att erinra sig de hvimenade grifterna, som äro så prydliga till det yttre, men invärtes fulla med de dödas ben. Rådligast och bäst torde således vara, att icke draga för stora vexlar på sin egen moralisk: öfverlägsenhet, då man så lätt kan öfverbevisas om motsatsen. Fit dylikt skriftställer: må gerna, om det kan, till on tid trotsa tidsandan och den allmänna poli upplysningen; det må gerna, om det tror Big hemt: någon ära och nytta deraf, föra allena-styrantalan, fö turnas anspråk och tidsvuliga reformer: sa på sig Här men må det akta s gon helgonskrud ell låta bli att ropa pi nan skandal finnes, dess eget sätt all föra silt partis talan; må det upphö a alt trotsa den allmänna moraliska rättskänslan — tv denna står icke till att omvända. Att tro sunna tillintetgöra denna, derigenom att man söker vända upp och ned på de allmänna I moraliska begreppen och i sitt eget fåtaliga partis namn förklarar för skandal alt hvad Åt som strider emot dess ensidiga och opatriotska intresse — detta är att eu mycket förr och säkrare göra sig hemfallen åt den alln harmen eller åtlöjet! Huru mycket Svenska Tidningen närmar: den här ofvan betecknade klassen fiställeri, som under den fagra ytan o det polerade språket icke så sällun läter ås er och meningar framskymtio, som trygetir kunna hänför till denna art af skandal hvilken vi företrädesvis kallat tankens, detta uner; må det al, der ingen an