Aftonbladet – 29 mars 1856, sida 2

— Vi hafva erfarit att ett illvilligt rykte sedan någon tid härstädes blifvit satt i omlopp angående den främmande sångaren Guglielmt, att han nemligen icke skulle vara den person, som han gifver sig ut för att vara, utan någon helt annan. Vi anse oss i anledning häraf böra tillkännagifva, att vi uti flera aktade utländska tidningar sett hr Guglielmis offentliga uppträdande med mer eller mindre loford omtalas från Wien, Berlin, Brässel, Paris m. fl. orter under de två eller tre sista åren. Inbillar man sig nu, att den artist, som här anmält sig under namnet Guglielmi, icke är densamme G., som af de utländska tidningarne omtalas? I sådant fall hafva vi icke allenast sett ojäfaktiga bevis på grundlösheten . af en sådan misstanke uti skriftliga rekommendationer af flera högt uppsatta personer, som hr G. medför och som blifvil oss förevisade, utan vi hafva äfven sjelfve erhållit sådana uti bref, som hr G. vid sin ankomst hit medförde från af oss personligen kände och värderade utländske konstdomare. Då hr Guglielmi nu står i begrepp att snart lemna oss och i sådant afseende i morgon middag gifver en afskedsmatince uti hr De la Croixs sal, hvartill programmet sedan några dagar läses i tidnins arne, hafva vi, utan att på något vis hafva för tillfället blifvit af ht Guglielmi dertill uppfordrade, ansett aktningen för sanningen och för främlingens rätt att icke kränkas genom smygande förtal, fordra ett öppet tillkännagifvande af detta förhållande. Huruvida hr G. föröfrigt är född med detta namn, eller om detta är senare antaget, ilikhet med ett i utlandet bland artister icke ovanligt bruk, hafva vi icke efterforskat; och vi kunna icke annat än anse detta såsom en sak, som icke angår någon annan än honom sjelf och hans familj och som för konstnärens värderande såsom sådan är alldeles likgiltig. . — Vid handtverksföreningens sammankomst sistl. gårdag beslöts, att för utmärkta gesällprof utdela medaljen i brons åt skräddaregesällen Z. H. Mellberg, som lärt hos skräddaremästaren O. Christiansson; snickaregesällerna C. L. Erlin och OC. A. Baeck, som lärt hos snickaremästaren E. J. Bohman, samt målaregesällen C. J. Molander, som lärt hos målaremästaren M. Brummer. Den franska tidningen Le Constitutionnel innehåller i ett af de sist hitkomna numren en ledande artikel rörande svenska förhållanden, hvars hufvudsakliga innehåll vi anse oss böra bringa till den svenska allmänhetens känne; dom, ehuru vi på samma gång, om än med tacksamt erkännande af den välvilja för Sverge, som artikeln på sitt sätt lägger i dagen, se I oss föranlåtna att protestera emot vissa delar deraf. i Vår protest gäller först och främst förvexlingen af Sverge och svenskarne med de tvenne ; personligheter, Gustaf IV Adolf och Karl Jo, han, hvilkas politik i förhållande till Ryssland : artikeln med så mycket skäl klandrar. Sven:skarne hade ingen del i denna politik, hvarken med den ene eller andre, och hafva ingen annan skuld dervid än svaghetens att hafva låtit alltför tanklöst leda sig af allenastyrande furstar, äfven när dessa båda förbi sågo landets fördelar och trotsade nationalkänslans fordringar. Att artikeln söker försvara den förste Napoleons politik att öfverlemna Finland åt Ryssland må ursäktas den franske författaren, som skrifver i ett blad, hvars högsta syfte just är att förherrliga det franska kejsaredömet. För jsvenalsa läsare behöfver detta försvar ingen vederläggning. Den ställning, som Le Constitutionnel för närvarande har, att vara ett officiöst organ för den franska kejsareregeringens politiska åsigter, gifver emellertid under nuvarande omständigheter åt det här öppet gjorda medgifvandet, att svenska regeringen år 1812 hade iett vackert tillfälle att återtaga Finland, I hvilket endast genom Karl Johans ryska politik gick förloradt, en vigt och betydelse som icke lärer undgå våra läsares uppmärksamhet. Hvad artikeln yttrar om stämningen i Finiland synes åsyfta ett indirekt försvar för de j allierades politik att nu, oaktadt allt hot och braskande med sina stora flottor i Östersjön, icke desto mindre omsider hafva lemnat detta land åt sitt sorgliga öde. Vi lemna försvaret i sitt värde. Det röjer nogsamt, att den sak som skall försvaras är sjuk. Vi hafva eljest alla skäl till det antagandet, att vi här i Sverge äro bättre underrättade om den verkliga sinnesstämningen hos finnarne, än de franske och engelske officerare kunnat blifva, som under ett par somrar kryssat kring Finlands kuster eller endast landstigit der för att då och då låta bränna finnarnes varf och fartyg. Eller var detta månne rätta sättet att vinna förtroende hos folket? Artikeln slutar med en påminnelse derom, alt Sverge fått Norge såsom en ersättning för Finland. Huru Karl Johan förstod den saken, är för bekant att här behöfva upprepas. Men om än Sverge äfven dervid blef bedra