Aftonbladet – 29 mars 1856, sida 2

Nu han talar. Hvarje öra Spetsas girigt, för att höra (Och han hörs af allt sitt folk). Huru finna ord till sången? Sverge! nu för sista gången Stämman höjer Gustaf Adolf Sanningens och ljusets tolk. Bröder, landsmän! o, förgäten Ej i dag de hjeltesäten, Dem vi lemnat qvar i nord! Hit det höga minnet träder, Täljande hur edra fäder Uppå blodigt fält och bölja Värnade sin ärfda jord. Dock — det var ej eder vana Att ej eder sjelfva mana Till de höga pligters värf. Ifrån österhafvets stränder Genom Tysklands alla länder Jag er hittils fört till seger Och till fiendens förderf: Frankens, Rhens och Donaus dalar Sjelfva Mänchens furstesalar Vittna om vårt segertåg. Eder kraft, ert mod på färden, Än i sensta efterverlden Utaf ryktet firad, kasta Skall sin glans kring Mälarvåg. Fruktansvärd likväl är dagen, Ty nu är den timma slagen Då j skolen för en verld Visa hvad den svenska hären, Aldrig tröttad at besvären, Genom träffningar och fälttåg Utan tal, har blifvit lärd. Hittills striden blef oss vägrad Med den fiende, som lägrad Helst bland branta klippor lå, Som i fasta skansars sköte Angsligt undvek hvarje möte Och orubblig, från sitt kryphål Våra anfallslinier såg. Es kl Nu för mycket nöden tryckte Honom. Derför ut han ryckte Uppå Sachsens öppna fält, Samma fält der nyss vi togo Lagrar ärofullt och slogo Pappenheims och Tillys skaror, Lägrade vid Breitenfeld. Fram derför, j vapenbröder, Med den eld, som evigt glöder I den svenske krigarns barm. Fram till strid för kung och ära,