Aftonbladet – 28 mars 1856, sida 2

nom sönderslitas af edra tappra gardister; jag höll till och med en gång på att utpeka mördaren, men fruktan att misshaga Henriette återhöll mig ! Hvilken bof! Hvarje uttryck är för lindrigt då det gäller denne fege adelsman, som, i stället för att öppet angripa sin fiende, lömskt dödar honom och sedan helt kallt stjäl den stackars Maries ring från likets finger. Alltid Maries ring!... sade chevalieren och höll inne sin häst. Säg unge man, fortfor han med körslagda armar och djup rörelse, vill ni nu höra mig? Och om jag berättar historien sådan som den verkligen är, lofvar ni att tro mig? Man tror alltid herr de Crillon, sade Espårance med lindrig oro. Menp, tillade han, återtagande den hfliga glädtigheten, som gaf hans tjugo år så mycket behag, huru förfärlig er historia än må vara, herr chevalier, så har jag Gud ske lof hvarken med madame dEntragues eller fröken Marie att göra; om nu också den ena gifvit hugenotten ringen och ännu mera, och den andra uppmanat herr la Ramee till att mörda ringens olycklige bärare för att med liket begrafva den vanhedrande hemligheten, så är det visserligen afskyvärdt, men må dessa dåliga menniskor inför sina samveten och Gud stå till svars för dessa brott; jag älskar Henriette, skönheten, behaget, snillet, hedern, med ett ord kroppens och själens alla fullkomligheter. Hon älskar äfven mig, hon är sexton år, jag nitton, och lefve glädjen !s Crillon fattade sakta Espårances hand och tryckte den med melankolisk ömhet. Barn, sade han, ni har icke låtit mig få sluta hugenottens bigt. Det är då något ännu mera? utropade