Aftonbladet – 28 mars 1856, sida 2

p,Ack! herr chevaliers, utropade den unge mannen, hvars förträffliga hjerta öfverflödade af erkänsla, kan jag vara Gud nog tacksam? I samma ögonblick, som han Jåter mina kärleksillusioner ramla, skickar han mig den ädelmodigaste och mäktigaste bland beskyddare!... Ja, jag är född till lyckal Förtjusande barn mumlade Crillon, djupt rörd af denna ädla själs varma utbrott; huru vore det möjligt att icke älska honom ? Men som den tappre chevalieren fruktade att hans rörelse skulle synas på hans ansigte, vände han sig hastigt om och utropade: Hvad denna skog är vacker! Begge hade glömt deras trogne följeslagare Pontis, som ända ifrån Vilaines tyst ridit bakom dem. Esp6rance var den förste som erinrade sig den unge tnannens sällskap och vände sig hastigt om för. att tilltala honom med några vänliga ord; men han såg sig förgäfves rundt omkring, Pontis var försvunnen. Och herr de Pontis? utropade han. Det är sannt!... hvar kan den satans pojken hålla hus? Förgäfves sökte och ropade de, ingen svarade. De voro vid Saint-Germain-skogens sista träd. Argenteuils hus skönjdes redan genom den hvitaktiga aftondimman som började utbreda sig öfver slätten. Crillohn, otålig öfver detta dröjsmål ville j rida tillbaka in i skogen för att underrätta i en-vedbuggare, som de der sett utmed korsI vägeny om den: väg de ämnade följa, på det latt denne sedermera skulle kunna säga Pontig åt hvilketdera håll han borde vända sig. : Men Esperance invände blygt att klockan redan slagit sex i Saint Germåin, att det ännu fordrades tvenne timmars rfidt för att hinne : till Ormesson och att den af fröken He, riette ; bestämda tiden var klockan åtta.