Aftonbladet – 27 mars 1856, sida 2

Or Sp RE skymtar det svartaste rott förräderi. Detta ord, förräderis, har blifvit utsagdt af en gammal krigare, vid hvars redlighet ännu icke låder någon fläck; det har blifvit utsagdt högtidligen och efter moget betänkande inför en parlamentarisk församling, inför Europa, inför verlden. Det minskar ingenting af detta ords betydelse, att det blifvit uttaladt af en man, hvars egenheter i sätt, åtbörder och klädedrägt kommit väl tillpass för dem som hade sin räkning vid att genom gyckel väcka löje hos en församling, der visserligen skarpa saker kunna sägas och vinna genklang så länge de röra parti-intressen, men hvars flesta medlemmar visa sig solidariska så snart det råkar gälla kast-intressen. Men skall sir Charles Napier blifva den ende, som i sammanhang med orientaliska kriget skall låta undfalla sig ordet förräderi. Beklagligen ser det ej så ut. Vi meddela i dag en fortsättning af de upplysningar rörande Kars fall, hvilka vår korrespondent i London sammandragit utur de handlingar som nyss blifvit parlamentet förelagda. Hoprörda uti ett kaotiskt virrvarr, synbatligen egnadt att afskräcka och förbrylla forskaren, ha dessa handlingar blifvit framkastade sedan man förut genom fala tidningar sökt om deras innehåll bibringa allmänheten ett falskt begrepp. Dertill kommer, att de synas ha blifvit underkastade en sorgfällig sofring, att blott så mycket blifvit qvarlemnadt som skulle kunna på ett eller annat sätt lända till urskuldande och rättfärdigande. Och allt detta oaktadt, hvad spårar man väl på hvarje rad af dessa upplysningar? Oss synes det som skönjdesl: der detta samma ord, som hjelten från S:t Jean dAcre slungat mot sir James Graham. Alltsedan de verldskunniga samtalen mellan kejsar Nikelaus och sir Hamilton Seymour om den sjuke mannens qvarlåtenskap kommo till offentligheten, ha inga vigtigare historiska handlingar kommit i dagen än de som innehållas i den blå bok, för hvilken vår korrespondent redogör, och ingen bland våra läsare, som anser det lärorikt att blicka ned i den afgrund af uselhet, som orientaliska krigets historia, en gång färdigskrifven, synes komma att uppenbara, skall uraktlåta atttaga kännedom om dessa första så ytterst vigtiga bidrag till de dagars historia hvilka vi genomlefvat. m NR —-—P At a Rn RANN SE EEE a sm mA cc ot mm OR RR — Vi ha nyligen infört i dess helhet hrr bankofullmäktiges utlåtande i anledning af väckt förslag om inrättande af ett anonymt bolag för bedrifvande af bankrörelse under namn af Stockholms Handelsaktie-Bank, ehuru efter vårt förmenande detta utlåtande var mera omfattande än saken och förhållandena kräft. Fullmäktige börja med vederläggning af en utaf de oktrojsökande i den underdåniga ansökningen gjord uppgift att behofvet af en bankinrättning i den syftning nämnde förslag afser nu skulle vara både känbarare och allmännare erkändt än år 1853. Fullmäktige hysa deremot den åsigt, att be. hofvet af en enskilt bank i hufvudstaden nu mindre än någonsin förefinnes. Och såsom stöd för denna mening anföras dels de vid sistlidne riksdag uti riksbankens särskilta lånegrenar vidtagne förbättringar, dels den utsträckning bankrörelsen i orterna under senare tider erhållit genom bildandet af filialbanker. Då härefter uppräknas hvaruti de förstnämde särskilta förbättringarne bestå, så torde det tillåtas oss att dervid något litet dröja, förslarande emellertid våra erinringar emot de skedda förändringarne icke åsyfta något slags anmärkning emot hrr fullmäktige, väl vetande att desse icke kunna göras ansvarige för Rikets Ständers beslut. Den första af dessa förbättringar säges vara: Att de till utlåning och diskontering för handel och aäringar afsedda fonder genom öfverfyttning från anra Jåneoch kreditivrörelsegrenar, af derstädes oanvinda medel alltid (hittills?) kunnat lemna full tillgång för meddelande af försträckningar å antaglige låneoch diskonteringsansökningar., Detta beslut, i sig sjelft ganska ändamålsenligt såsom afseende riksbankens fördel, ianetattar dock ingenting, som bevisar obehöfligheten af en enskilt banks upprättande. Om man rätt ser på saken, så kan man af denna förändring endast draga den slutsats, att riksbanken är i tillfälle erbjuda handel och näringar ökade låneförsträckningar, när penningeställningen icke allenast är god i vanlig mening, utan då penningar finnas till sådant öfverflöd, att för andra låneoch kreditivrörelsegrenar afsedda medel lemnas obegagnade. Detta sätt att förse handel och näringar med deras fulla behof endast för de tillfällen då möjligheter finnas, att utan riksbanken få behofvet fyldt, är visserligen icke något i ringaste mån för en större affärsverksamhet ens för den närmaste tiden betryggande. Än mindre kan det anses betryggande för framtiden, då man sanningsenligt endast kan säga, att full tillgång kunnat lemnas under de senaste åren, då en särdeles lycklig penningeställning förefunnits. Jemför man detta bestämmande om öfverflyttning af penningar, som i vissa uppgifna fall kunna och böra återtagas från utlåningen till handel och näringar, med 115 litt. a uti bankoreglementet, som innehåller att när större uttag af silfver från banken ega rum eller bankens ställning i öfrigt det påkallars, så skola fullmäktige i första rummet ,minska utlåningen genom handelsoch näringsdiskonterna, afslå ansökningar om kassakreditiv sarat uppsäga till inbetalning inom 3 månader redan beviljade dylika kreditiv,, så finner man häraf än ytterligare styrkt, att de första som kastas öfverbord af riksbanken, äro just de mest bankmessiga rörelsegrenarne, under det att den fortfarande bibehåller utlåning med omsättningsrätt mot borgen. Uti litt. b af samma paragraf är bestämdt, att samtidigt med nödig befunnen indragnivug af större eller mindre del af utlåningen på namn och reverser med omsättningsrätt skall utlåning genom handelsdiskonten alldeles inställas. Med sådana stadganden för ögonen kan man väl våga påstå. att om någonstädes inom