Aftonbladet – 27 mars 1856, sida 2

18 motsvara alla möjliga behof, kunnat årigen midt i sommaren, just under den störta trafiken, för cirka 3 veckors tid afbryta ul utlåning till handel och näringar! Den tredje förbättringen innefattar, att nya Föreskrifter blifvit gifna i afseende på högsta skuldsättningsbeloppet, under alla förhållanden på ett namn, som numera är utsträckt ill 80.000 rår bko, hvilket fullmäktige förmena hafva kommit den större affärsmannen ill godo. 80,000 är alltid mera än 50,000, som det förut varit; men då man besinnar, att vid varuförsäljning det icke fordras synnerligen omfattande rörelse för att sälja för 30,000 rdr under en tid af omkring 6 månader, och då äfven såsom skuldsättningsbelopp i denna mening uti bankens register fördes trassenten eller säljaren till lika beopp för hvad han mot accept sålt, som acceptanten eller köparen. En hvar torde finna det obilliga uti att säljaren, somicke får kontant betalning för den sålda varan utan endast en accept eller: förbindelse af köparen att efter viss tid betala, hvilken fordran säljaren öfverlåter på banken, höärigenom skall få sitt skuldregister ökadt, utan att han på det hela gjort något annat än på kredit sält en vara och på banken öfverlåtit sin fordran hos köparen. Väl veta viatt, om aceeptanten, köparen, icke gitter gälda sin skuld, banken då har regress till säljaren, som vexelbrefvet utgifvit. Men vi hafva genom det nu anförda velat ådagalägga, huru otillförlitliga siffertalen i bankens skuldregister äro såsom ledning för bedömandet af huruvida den eller dem namnteckningen får förekomma vid nya lånefrågor. Formalismen torde någon gång hafva sträckt sig ända derhän, att ett dokument med i öfrigt säkra och blott föga i banken engagerade namn blifvit kasseradt för det att ett namn derå igenfunnits, som i skuldregistret varit vid gränsen, eller 80,000 rdr. Rätt intressant skulle det vara att se bankens skuldregister uppadderade för att erfara, om totalsumman deraf är närmare 5 än 3 gånger så stor som bankens verkliga fordringar. Den fjerde förbättringen innehålles i den hugnande uppgiften, att kassakreditiv, med undantag allenast för en kreditivtermin, i allmänhet kunnat beviljas till det äskade beloppet. Vi befara, att något misstag 1 denna uppgift influtit, så att undantaget blifvit med regeln förvexladt. Vi hafva eljest förnummit en temmeligen allmän klagan deröfver, att kreditiven blifvit nedsatta under det sökta beloppet, oansedt man ieke haft någon erinran att göra mot den erbjudna säkerheten ej hek ler mot sökandens behof i förhållande till dess affärsverksamhet. Men äfven om detta förhållande tillfälligtvis förbättrats, så hafva vi här ofvan med bankoreglementet styrkt, att det är blott under de mest gyllene penningetider, som handel och näringar kunna påräkna den stora beqvämlighet af någorlunda tillräckliga kassakreditiver i riksbanken. Dessutom qvarstår i alla falla begränsningen af kreditivbeloppet, som ej får öfverstiga 20,000 rdr, så lågt att den större rörelsen icke dermed kan vara belåten. Såsom -en fjerde lättnad omförmäles den öppnade uppoch afskrifningsräkningen, hvilken dock, i likhet med de straxt efteråt omförmälda lättnader till undvikande af peningeförsänduvingar med posten, ännu ej erhållit någon betydenhet och knappt torde vinna någon vidsträcktare tillämpning, förr än det varder medgifvet, att enskilte må få afgifva vexlar på sina kontant insatta penningar samt att riksbanken får sälja vexlar betalbara i lånekontoren eller andra enskilta banker. Vi tro i alla fall, att en uppoch afskrifningsräkning aldrig kan så ordnas uti riksbanken, att den motsvarar behofvet. Dertill kommer en besynnerlig inskränkning både till tiden, under hvilken penningarne skola innestå, så ock till beloppet, som blifvit bestämdt till höget 50,000 rdr på ett namn. Att man till en början föreskrifvit det penningarne skolat innestå em viss tid för att derå erhålla ränta, må så vara, om man hade bestämt denna tid till 3 dagar i stället för 30 dagar; men att man, uppträdande såsom lånetagare mot högst 2 procents ränta, afsäger sig alla lånegifvare, som kunra erbjuda mer än 50,000 rdr, det synes oss bevisa, att föga allvar med sakens åvägabringande förefunnits. Vi göra fullmäktige den rättvisan, att de sjelfve omförmäla det härutinnan åtskilligt ännu kan behöfva att jemkas och förändras. Men, tillägga fullmäktige, deraf bör naturligtvis den slutsats ingalunda dragas, att i och för affärsrörelsen i hufvudstaden en gärskilt bankinrättning nu mera än tillförene erfordras,. Det är således fullmäktiges mening, att hufvudstadens affärsmän gerna kunna vänta, till dess de: af fullmäktige nu, såsom medgifna behöfliga förbättringarne hinna åvägabringas. Men det är af erfarenheten vitsordadt, att alla de förbättringar i bankväsendet, hvilka på senare tider insmugit sig i riksbanken, hafva förut och under ganska lång tid varit tillämpade uti de enskilta bankerna i provinserna. Exempelvis må nämnas kreditivrörelsen samt uppoch afskrifningsrörelsen. Om detta förhållande icke kan förnekas, så skulle också af fullmäktiges antydning följa, att allmänna örelsen i hufvudstaden lör åtnöjas med att komna i åtnjutande af de beqvämligheter en ordnad bankrörelse kan erbjudas långt efter sedan de länge varit begagnade i alla de orter, der enskilt banker eller deras afdelningskontor finnas. Hufvudstaden, som i så många afscenden har försteget, skulle således, icke genom bristande företagsamhet hos dess iffärsmän, utan såsom regel, alltid vara en gifven tidsperiod efter landsortsstäderna i allt hvad som rörer bankväsendet. Såsom bevis på att banken fullt motsvarar illa förhanden varande behof uppgifves bland annat, att fonden för utlåning med omsättningsrätt nu har en obegagnad tillgång af 200,000 rdr, oaktadt 1,400.000 rdr derifrån ylifvit till andrå lånegrenar öfverflyttade; Denna MM ad-han nåsnnIgnke tan te hesinnoit med