Aftonbladet – 26 mars 1856, sida 3

ten: De i Frankrikes hufvudstad pågående fredsunderhandlingarne äro af så omätlig vigt för Sverge, att det menskliga förutseendet svårligen bör tilltro sig att mäta vidden af de från öster hotande faror, som framtiden kan bära i sitt sköte, om Ryssland skulle vinna fred på de vilkor, som nu utgöra föremål för öfverläggning. Alla de vilkor, hvilka i Europas allmänna intresse blifvit framställda, i följd af 5:te punkten uti det af Österrike afgifna och af de stridande stormakterna antagna ultimatum, äro väl ännu icke offentliggjorda, men man tror sig lika tillförlitligt känna, att af dessa vilkor endast ett enda, nemligen att Ryssland icke skulle få befästa Ålandsöarne, närmare berör Sverges intressen, som man har sig bekant, att vilkoren i de fyra första punkterna i samma ultimatum ä:o för Sverge främmande. Kejsar Alexander I:s ifriga önskan att vid freden i Fredrikshamn år 1809 erhålla Åland, tydliggjord genom statskansleren Romansows bekanta yttrande att Finlands intagande, utan att man också bemäktigade sig Åland, skulle vara detsamma som att taga kofferten och bortkasta nyckeln, äfvensom samme kejsareg ihärdiga vägran att medgifva det å Sverges sida framkastade vilkoret att Åland ej vidare finge befästas, vittna tydligt nog om den vigt kejsaren fästade vid besittningen af dessa öar, säkerligen ämnade till den bro, hvaröfver ryska horder skulle intåga i gamla Svithiod, och till hvars befästande planen sannolikt redan då uppstått i kejsarens hufvud, ehuru den först efter hans död kom att till någon del vinna verkställighet. Af den efter Bomarsunds förstöring påträffade ritningen hafva vi ock fått veta, att fästningen ännu endast var en obetydlig del af hvad den var afsedd att blifva, nemligen ett Sebastopol i norden, samt således äfven en med rika arsenaler försedd station för en stor del af ryska flottan, som derifrån med lätthet kunde utöfva herraväldet öfver Östersjön och Bottniska viken. Det kan icke falla någon in att, till trots af dessa bevis, förneka fördelen för Sverge af Bomarsunds förstöring och Rysslands förbindelse att å Åländska öarne icke uppföra befästningar. Deremot kan jag icke medgifva att denna fördel är af någon särdeles betydenhet, att den inger oss säkerhet för farorna från öster, eller motsvarar svenska folkets förhoppningar och förväntningar af ett krig, som 1 civilisationc namn. och för att hindra förnyandet af rys kolossens oupphörliga våldsbragder emot s a gannar, med så stora uppoffringar af blod och penningar gemensamt utförts af vesterns stormakter, under ett förbund, hvarpå historier hitintills saknat exempel, och hvilket måhända framdeles i nödens stund icke kan återknytas. Till stöd för denna åsigt går jag nu att yttra några ord: os Med skäl bör man hoppas, att vid fredsunderhandlingarne sådane garantier för Turkiets integritet lemnas, att Ryssland mer än en gång skall betänka sig, innan det ånyo rusar åstad till dess eröfring. Raserandet af ryska fästningarne vid Svarta hafvet, förstörandet af Svarta hafsflottan och förbud för Ryssland att densamma återuppbygga eller i Svarta hbafsländerna uppföra fäöstningsverk äro egnade att, i förening med andra förhållanden, minska vådorna för Turkiets sjelfständighet. Men ryska sjelfherrskarens denna gång misslyckade försök att bemäktiga sig arf och rike efter den sjuke manrtien, skall visst icke förmå efterträdande czarer att för alltid uppgifva den inkräktningsoch eröfringspolitik, m öÖfverensstämmer med det gammalryska partiets önskningar. Det blir således åt andra håll, mot andra grannar ryska örnen kommer att kasta sina eröfringslystna blickar och nåtta sina rofgiriga klor. Rysslands närvarande betryckta ställning. on följd af det olycksdigra kriget, skall väl en tid tvinga det att lemna sina grannar i ; men om det nu, utan förlust af någon större del af sina inkräktade länder, vinner red och under dess välgörande hägn får hemta friska krafter, skall det nog i en framud hvarken glömma de gamla eröfringsplaaerna eller att bämnas Sverges Novemberördrag med vestmakterna. Anläggning af iernvägar till rikets gränser, dit truppmassor pch krigsmateriel med den största hastighet kunna afsändas, blir säkerligen ett af de första föremålen för Rysslands verksamhet unler freden, likasom det nog vill och skall ersätta förlusten af de fästningar som nu skola seras eller icke få återuppföras, genom anggande af sådane på andra lämpliga ställen af det vidsträckta riket. I stället för Bomarund, kommer tilläfventyrs några få mil derfrån i sydvestra delen af Finland en fästning tt resa sig, starkare än den, hvartill Bomarund var ämnad, och från hvilken trupper. västan med samma lätthet som från Bomar: und, skulle kunna beträda svenska jorden i jelfva hufvudstadens grannskap. Från den :ya Nicolaistad skola trupper lätt finna den samla kända vägen öfver Qvarken till denna rt. Kejsar Alexander I:s yttrande i bref till tomanzow i Fredrikshamn år 1809, att han. huru gränsen komme att löpa längs Torneå ch Muonio elfvar, aldrig skulle bifalla att iterlemna staden Torneå, låter äfven ana nå;on dold afs:gt me4d erhållandet af denna stad. som ligger på vestra sidan om Torneå elf och således nära nog på svensk mark. Huru rinsa staden i alla afseenden varit oeh ännu är, skulle en derstädes anlagd fästning utgöra en rigtig position, som beherrskade landet vid Porneå elf, och hvarifrån trupper utan svåighet vore i stånd att öfversvärama Sverges wordligaste del. En redan under anläggning varande militärväg till närheten af Norges sust vid Ishafvet förråder icke otydligt planen vå Vardangerfjord, för hvars skull trakasserierna med Norge uppstått, utan att de: hitinills kunnat biläggas. Om nu Ryssland, vid en tidpunkt då oeniget uppstått emellan Frankrike och EFnoland