Aftonbladet – 20 mars 1856, sida 3

Till Redaktionen af Aftonbladet. Audiatur et altera pars. En angifvelse, ehuru obestyrkt och orimlig, erhål ler dock ett visst utseende af tillförlitlighet, om der anklagade alltför länge dröjer att bemöta den. Undertecknade hafva derföre trott sig böra med några enkla fakta belysa de af f. d. sergeanten Holm emot oss riktade beskyllningar, öfvertygade att Aftonbladet, som redogjort för anfallet, icke nekar ett rum åt försvaret. Holm säger sig af oss hafva blifvit genom falska förespeglingar lockad att frånträda sin tjerst vid lifgardet till häst och emottaga en beställning vid tullverket, den han fcke sökt. Bilagorne A., B. och C. utvisa likväl, att Holm ej allenast år 1852 sökt åen då erhållna beställningen, utan redan 1851 till generaltullstyrelsen tvänne särskilta gånger inlemnat ansökningar i dylikt ändamål. Holm förklarar vidare, det vi förmått honom emottaga nämnde gränssergeantsbeställning för att dymedelst undanskaffa ett besvärligt och redan inkalladt vittne i den då pågående furagefrågan. Af krigshofrättens handlingar i målet synes likväl, att sedan Holm den 11 Mars 1852 varit hörd angående någre Almroths munderingspersedlar, han icke vidare blifvit såsom vittne af Almroth åberopad förr än den 17 Februari 1853, eller omkring åtta månåder sedan Holm förordnats :ill gränssergeant i Haparanda. Att denna hans befordran dessutom icke i ringaste mån kunnat förhindra hans inkällande till vittne, inses lätteligen. Enligt protokollerha uppgaf Almiroth sjelf Holms vistelseort, men afstod från hans hörande såsom tidsödande och ändamålslöst. Holm uppgifver, att han under sin sednare tjenstetid vid regementet, eller från December 1851 till Juni 1852, blifvit af befälet bemött på ett ovanligt förekommande sätt, så att dagarne förflöto under en högst beqväm tjenstgöring, — och synes vilja sätta detta i samband med förut gjorda uppgifter. Sqvadronens stråffrulla utvisar likväl att Holm under denna tid varit af befälet arresterad för tjenstefel. Holm kan icke nog förundra sig öfver, att han, som ännu hade några år qvar på sin förbindelse, det oaktadt genast och utan svårighet vid begäran erhöll afsked. Mången f. d. underofficer torde deremot kunna intyga, att sekundehefen aldrig nekat ett dylikt, om ban trott sig derigenom betrygga den afskedssökandes framtid. Vidare förundrar det Holm, att han, som den 22 Juni 1852 blifvit utnämnd till gränssergeant, likväl ej erhållit sitt afsked från regementet förr än den 4 påföljande Juli. Orsaken härtill är lätt funnen: den nemligen, att Holm först nyssberörde 4 Juk till sekundchefen inlemnade sin afskedsänsökan. Månne ej den ytterli gare månadslön Holm härigenom lyckades erhålla vid regementet i sin mån bidragit att fördröja afskedsmemorialet ? Holm uppgifver slutligen, att han hals öfver huf vud efter sin utnämning till gränssergeant måst lemna hufvudstaden. Ehuru detta uteslutande rörer generaltullstyrelsen, få vi likväl fästa uppmärksamhet derpå, att Holm, enligt sin egen uppgift, vistades i staden ännu den 4 Juli, eller 14 dagar efter utnämningen. Hvarföre Holm inblandat major Oxehufvud i ofvanberörde afgifvelser är temligen svårt att inse, då bekant är, att majoren vid ifrågavarande tid begagnade utrikes permission. Af hvad vi här anfört torde halten och tillförlit