Aftonbladet – 20 mars 1856, sida 3

H. B-n. ocskttrden (Insändt). En fråga som icke torde vara så alldeles obetydlig och hvilken inom kort måste besvaras är — hvem skall bli kongl. teaterdirektör? Den ene gissar på grefve A..., en sorts skriftställare-amatör, hvilken anser för idel affectation att finna musiken till Don Juan vacker — hiskliga utsigter! En annan gissar på dramaturgen B... menande, om Engelbreckt med sina dalkarlar skulle fatta tag uti tömmarne, de nog torde regera den nyckfulla Thalia lika bra som en trupp sörmlandsbönder — kollossala utsigter! En tredje sissar på öfverste (jag har glömt namnet), ett ideal af salongslifvets finaste turnyrer, modern från hufvud till fot, skicklig dansör och dylikt mera — lustiga utsigter! En fjerde gissar på hr A..., skarpsinnig och talangfull öfversättare af flera tragedier — dystra utsigter! c. c. Må nu vara huru det vill med folkets divinationsförmåga, som ett faktum qvarstår emellertid att kongl. teatern förbrukat sedan H. M. konungens uppstigande på tronen 3:ne teaterdirektörer. Den förste i ordningen, baron Hamilton, en redbar, glad och qvick man, till och med berömd för en viss sorts talareförmåga, syntes i början af sitt direktörsskap ganska användbar. Men å han efter några månaders tjenstgöring vid teatern äfven hugnades med generalpostdirektörsplatsen, å blef detta dubbla bestyr vida mer än en svag ödlig förmådde bära. Ett tempo rubato inträdde i följd af nämnde kombination. Teater-gracernas vagn rullade icke mera med lätthet framåt, dess fart blef snart lik en slädas, med hvilken man nödtvungen skrapar sig igenom sanden — ett fullständigt diminuendo inträdde — hvilket slutade med att sjelfva direktören förlorade emellan teatern och posten balansen — retirerade från skådeplatsen — troligen aknad af mången för sin humana karakter. Han fterföljdes af expeditionssekreteraren Schyberg, lika edbar, dock mindre glad och mindre qvick, men äfven till en viss grad berömd, icke för sin talareutan för sin tystlåtenhets-förmåga. Att alla de som närmare kände hr Schyberg ieke blefvo i sina förhoppningar på hans direktörsskap bedragne, var helt naturligt, ty måttet af hans estetiska kunskaper var dem nogsamt bekant. Man får emellertid icke förbise att under den tid som hr Schyberg dirigerade teatern alla hans åtgärder buro stämpeln af skarp ordning och hushållning; dock så förträffliga och oumbärliga dessa egenskaper än må vara, äro de derföre icke tillfyllestgörande för en teaters framgång och bestånd — denna behöfver ännu något annat, hvilket kallas ,poetisk lyftning,, och se...! hr Schyberg förlorade icke såsom baron Hamilton balansen, men kontenansen —öfvergaf den otacksamma teatern — och saknades af?... o, verld! Slutligen inträdde baron Bonde, af naturen utrustad med många yttre fördelar och som man allmänt påstår med ett varmt och godt hjerta, för att börja sin bana såsom teaterdirektör. Nästan alla menniskor syntes hänryckta igenom de praktfulla arrangemanger som med största artighet tillbjödos dem. Men från den dagen då alla dessa teatraliska granlåter upphörde att utöfva sin tjusningsmakt på publiken och man litet närmare började granska sjelfva halten af dessa produkter — ack och ve! — hela effekten försvann som en rök och efterlemnade — hvilka intryck? Baron Bondes älskvärda och generösa beteende såsom direktör torde dock länge qvarstanna uti teatermedlemmarnes minne, och hade han varit med på den tiden då konung Ren lefde, hvilken, som bekant är, använde statens medel hufvudsakligen för prakt, sång och dans — hvem vet om ej Walter Scotts penna gjort hans namn oförgätligt. Att H. M. Konungen icke skonat sin kassa för att upprätthålla teatern, är nogsamt bekant, men händelsen ville att sedan excellensen Lagerbjelkes tid en icke fullkomligt lämplig direktör kunde erhållas. Svårligen kan man begära att monarken, hvilkens omtanka måste fördelas på landets alla föremål, skall intränga uti en teaters vidlyftiga detaljer, men med desto större rätt kan man begära att den, som tillbjudes ett teaterdirektörsembete, först noga undersöker huruvida han eger de erfoderliga kunskaperna, innan han hörsammar kallelsen. De fleste af våra teaterchefer ha, snart sagdt, betraktat ifrågavarande konstinstitut som en vattenpolyp, hvilken man kan efter behag vända in och ut på utan att hans digestion lider deraf, eller med andra ord såsom ett roligt experiment, alldeles förbiseende verkets estetiska intention — hvilken oklnnighet celler kortsynthet! Eller kanske trodde man att det är likgiltigt på hvilken ståndpunkt de sköna konsterna befinna sig inom fäderneslandet? Hvilket är nu resulsatet af sednaste tiders verksamhet? — jo, en fullständig bankrutt i finansielt hänseende jemte en högst skadlig rubbning af alla artistiskt individuella förhållanden till teatern. Hvad som än må företagas med teatern, måste dock alltid behållas i minnet att flera hundra personers välfärd är afhängig deraf. Äfven får heller icke glömmas, att det konstfrö, som mödosamt för omkring hundra år sedan utsåddes på vår nordiska fosterjord, icke ostraffadt kan uppryckas i det ögonblick som sjelfva plantan håller på att rotfästa sig. Det vore lika lätt att framleta orsakerna till teaterns nuvarande obestånd som att bevisa det densamma kan fullkomligt väl ega bestånd med sitt närvarande anslag, om en dylik vidlyftig afhandling vore för en tidning lämplig. Dock för att undvika nya oredor, torde andra grundprinciper för teaterns. förvaltning böra utstakas än de nu gällande. Fa. B.