Aftonbladet – 20 mars 1856, sida 2

gen icke saknats i Blå boken. För öfrigt återkomma vi ännu en gånzr dertill. Med afseende på dessa frågor och deras besvarande säger sändebudet: Jag måste visserligen beklaga, att de turkiska ministrarne icke så hastigt efterkommit mina förslag, som tjenstens intresse fordrar. Men det bekanta ordspråket, att det är bättre att leda en häst till vattningsstället än att få honom att dricka, är lika riktigt i Konstantinopel som i London eller Paris. Olyckligtvis kommer dertill, att de hästar hvilkas motvilja jag har att öfvervinna, kunna åberopa sig på omständigheter, som urskulda deraslångsamma gång, om de också icke rättfärdiga den. Vintren, det långa afståndet, de nästan ofarbara vägarne, bristen på penningar, den stora utsträckningen af detondasomär att bota; bristen på pålitliga embetsmän, denstörre vigten af de piandra bållföretagna operationerna; den till guvernör i Erzerum utnämnde Ismail paschas sjukdom, alla dessa och ännu andra svårigheter ha föranledt osäkerhet och dröjsmål. Jag beklagar att sådana hinder fronas och klandrar de turkiska ministrarne derföre att de ej med större ifver söka öfvervinna dem. Men bör det förvåna mig? Nej. Korruption, okunnighet, fördom, brist på allmänanda och egennytta alstra samma följder öfverallt der de sedan länge rotat sig fast. Sådane vidt utbredda öch djupt rotade kräftsår ha alitid varit förebud och orsaker till undergång, med undantag af de få gynnade stater der den allmänna meningen i tid utvisar faran och anger botemedlen. Har England alltid varit fläckfritt? Hafva vi aldrig hört talas om en Bacon, en Marlborough? Ha vi glömt Pepys memoirer och skändligheterna från hans tid? Ljuda ännu ej Burkes philippiker för våra öron? Ställe, tid och omständigheter äro alldeles olika, men sjukdomen är densamma, olika blott till graden. I Turkiet har den utvecklat sig tilly:tersta häftighet; inom kristenheten är den i allmänhet i aftagande eller visar sig åtminstone under mildare (!) former; i Ryssland sammanhänger den med regeringssystemet och skulle otvifvelaktigt der som på andra ställen uppfylla sin mission, om :ej styrelsens makt och energi utvecklade en motverkande lifskraft. — Jag har ännu ett ord att säga öfver min tystnad mot öfverste Williams. Des har i sjelfva verket varat längre än jag ämnade. Den härledde sig från mitt bemödande att ej väcka tomma förhoppningar genom underrättelse om åtgärder, hvilkas verkställande var ovisst. Jag visste att under vintren jemförelsevis litet kunde uträttas, och jag föredrog under påtryckningen af från alla håll tillströmmande göromål att heldre gifva min korrespondent ett fullständigt svar än en följd af sönderstyckade meddelanden. Dertill kommer den fullkomliga bristen på punktlighet i afsändande af ångbåtar till Trebisonde. Det har mer än en gång händt att jag först en eller två timmar före fartygets afgång blifvit underrättad om en lägenhet. Clarendon uttalar derpå ännu en gång och något omständligare sin ledsnad öfver den långa tystriaden. Öfver liknelsen och de historiska parallelerna gör han ingen anmärkning, och de engelska tidningarne se ej eller låtsa som de ej såge hvad sändebudet dermed menar, och göra sig i stället lustiga öfver hans stilöfning,. Om man ger akt på, att hans berättelse inträffade i London den 7 Januari 1855, och vi are erinrar sig den tidens händelser, så k n man ej tvifla att grefven och hans ädla och mycket hedervärda vänner fullkomligt förstått honom. Det var just då som de första underrättelserna hunno till allmänbeten, att det gåfves hästar som af hunger afgnagde hvarandras manar och svansar, och det blott 1 svensk mil från hafvet som var betäckt med flottor, och inför ett folks ögon, som hade att gifva och äfven var beredt att gifva med fulla händer. Stratfords ursäkt med postfartygen är egen nog. Han kunde ju ej skrifva på förhand. Och hvad saken sjelf beträffar, hvad kunde han göra mera än hos Porten förorda Williams fordringar? Och det hade han ju gjort. Kan jag stampa armåer ur jorden? Växer ett sädesfält i min flata hand? Så kunde han utbrista med Carl VII. Är lord Stratford vizir? Så kunde de turkiske minstrarne möjligtvis säga. En liten bråkdel af de millioner som England då bortslösade skulle kunnat bespara general Williams mången oro, lord Stratford sin hvila och grefve Clarendon sin ledsnad, mer skulle ej kunnat rädda Kars. Uraktlåtenheten att besvara de 61 depescherna har ej på fästningens öde haft det minsta inflytande. Stratford har tillräckligt annat att vara för; dertill är han oskyldig. När Times för en längre tid sedan, efter hvad hon föregaf ur enskilta underrättelser, meddelade att Kars fallit emedan Stratford under belägringen lemnat 60 till 80 depescher obesvarade, så kunde hon vara förd bakom ljuset. Men när hon ännu fortfarande framställer general Williams såsom lemnad i sticket af Stratford och derur förklarar den olyckliga utgången, så bedrager hon, så leder hon allmänheten på ett falskt spår, liksom hon gjorde med Londonfördraget af d. 8 Maj 1852. Ända bittills har det oerhörda bedrägeriet endast allt för väl lyckats. Tre dagar innan Blå boken blef tillgänglig för allmänheten, gaf hon ett utdrag derur, hvari hvarje spår af deträtta sammanhanget är undertryckt. Detta bedrägeri, fortsatt i en följd af ledande artiklar, utspri iusen vägar öfver hela verlden. Hundratals tidningar ha upptagit utdraget och ha komprometterat sig genom ett derpå stödt resonnement. Skola de vara uog ärliga att tillstå sitt misstag? (Forts.) ———