Aftonbladet – 20 mars 1856, sida 2

mm —— — —-—-— Ä ÄÅ— och vid åsynen af denna beundransvärda skönhet, denna så friska blomma gillade jag mycket herr dEntragues åsigt, att ej vilja utsätta sin dotter för en belägringseld och officerarnes i hög grad besvärande beundran. Det förstås att ni ej hade någonting emot pappa dEntragues försigtighetsmått, hvilka förskaffade er ett så förtjusande sällskap i er enslighet. Nå väl! utropade Crillon, vill ni nu att jag skall säga er hvarföre den vackra Henriette en tid vistades i Normandie? ... hennes ärende var att vaka öfver tantens arf och ingenting annat, Jag vill visst icke motsäga er, ty då tanten väl var död och arfvet plockadt, återkallades Henriette till sina föräldrar. Ser ni det! Jag har ju redan sagt er, chevalier, huru motbjudande det var för mig att se mina medmenniskors görande och lätande ifrån den mörkaste sidan. Men för att fortsätta min berättelse, så rodnade Henriette mycket då hon fick se mig, hon beundrade de stackars rapphönsen som om de varit fasaner, och jag anade redan vid detta första möte att tiden! numera skulle förflyta fortare och angenämare. Crillon tuggade tyst på sina mustascher, ett vanligt tecken till missnöjd sinnesstämning hos den store hjelten. Derefter sågo vi hvarandra i kyrkan och så ifrån mitt fönster till hennes. Men ni bodde ju en hel lieu ifrån tantens boning? Ja visst. Och ni kunde se hvarandra på en Jieus afstånd?... O ungdom, ungdom! Åh, hon har präktiga svarta ögon!... Och ni präktiga blå!... sade Urillon med en kärleksfull blick på den vackre ynglingen. Nå, hur gick det sedan?