Aftonbladet – 19 mars 1856, sida 3

vid uttrycktes från franska kabinettets sida och de understöd, som kejsaren förklarade sig villig att gifva åt Sverge, och visar att de diplomatiska förhållandena mellan Frankrike och Sverge skulle fått en helt annan karak. ter, om Carl Johan, i stället för sin kände motvilja mot Napoleon, hyst en uppriktig örn. skan att i godt förstånd med Frankrike hämnas på Ryssland Sverges lidna oförrätter och för detta ändamål användt den slughet, kraf och uthållighet som han använde i motsat riktning; hvarvid den vigtiga omständigheten icke får lemnas ur sigte, att det var Carl Johan som jemkade ihop freden mellan England och Ryssland. Af en mängd Carl Johans yttranden och åtskilliga i dagen komna omständigheter, som författaren klart och redigt sammanställer, viIsar det sig ganska klart att Carl Johan fästade sig vid denna politik, icke för det att han ansåg den såsom den enda möjliga, utan såsom en älsklingstanke, med hvilken han införlifvat sin egen och hela Sverges tillvaro ända derhän, att han kunde yttra till general Suchtelen om hösten 1812: Hurudana händelserna än må blifva skall Sverge begrafva sig midt ibland sina klippor hellre än att ändra system (den ryska alliansen), liksom han ä ven ganska sanningsenligt kunde skrifva till kejsar Alexander d. 21 Maj 1813: Blodsband, barndomsminnen, tacksamheten mot franska soldaterna hvilka upphöjt mig och hvilka jag är skyldig min ära, allt sire, glömdes för er. Utrymmet tillåter oss icke att mera i detalj redogöra för den bevisning hvarigenom förf. ådagalägger att till och med genom uppgifvandet af Finland och biståndet åt Ryssland icke den ringaste säkerhet vanns för erhållandet af Norge, hvilket äfven sedan koalitionen segrat öfver Napoleon visade sig vara långt mera ovisst och problematiskt, än Finlands återbekommande hade varit, antingen genom förbund med Napoleon, eller såsom vilkor för Sverges neutralitet, eller biträdande af koalitionen. De tillägg förf. bifogar ur Bignons Frankrikes historia ifrån freden i Tilsit till år 1812 äro ganska intressanta och upplysande. De vittna bland annat derom, att Napoleon mycket väl visste, hvar han hade Carl Johan och huru ringa förhoppningar han kunde bygga på honom, samt att tyska furstarnes ställning till Frankrike under hela tiden 1810—1812 var sådan att ingen positiv anledning fanns vid tiden för mötet i Åbo, eller ännu förr, då Carl Johan började arbeta på föreningen med Ryssland, att förutse Napoleons förestående fall. Tonen i denna skrift är alltigenom den lugna historiska undersökningens, och den skärpa som der förefinnes ligger endast uti sjelfva de sammanställda fakta och de ur dem dragna logiska slutledningarne. Författaren har inlagt mycken förtjenst genom att i en lättläst och för den större allmänheten lätt tillgänglig skrift sammanfatta de särskilda spridda upplysningar som på sednaste tiden kommit i dagen rörande 1812 års politik och som, att döma af ett yttrande i hr Lallerstedts nyligen utgifna bok, snart torde komma att ökas med nya af icke obetydlig vigt. En sak synes oss författaren ha lemnat alltför mycket ur sigte, och detta är Carl Johans åhåga att vinna den franska kronan, såsom ett af motiverna för hans intimitet med ryska hofvet och hela hans antisvenska politik. Några antydningar derom finnas redan i de sednaste delarne af de Schinkel-Bergmanska Minnena. I Barantes för några år sedan i 6 delar utgifna Histoire de la convention nationale, liksom äfven i Lamartines Histoire de la Restauration uppgifves bestämdt, att vid de allierade armåernas intåg i Paris och då fråga blef om återbesättande af den franska tronen, kejsar Alexander lät förstå, att kronprinsen af Sverge borde kunna komma i fråga, hvilket förslag han likväl, då det mötte motstånd af Talleyrand och öfriga närvarande diplomater, lät förfalla. Då Alexander uppriktigt eller, hvilket är troligare, för syns skull gjorde ett dylikt förslag, skedde detta utan allt tvifvel för att uppfylla ett till Carl Johan gifvet löfte, hvilket äfven de nyssnämde författarne taga för alldeles gifvet. Det är visserligen sannt, att Carl Johans historia ännu icke kan anses skrifven och att alla omständigheter och förhållanden ännu cke ligga i klar dag. Men man bör härvid srinra, att hvad som hädanefter kan komma i dagen — när häfdeforskningen i detta fall kommer till sin fulla fria rätt och icke längre står i strid mot en i sig sjelf lofvärd pietet och personliga intressen och när de utländska materialierna hinna rätt bli begagnade — icke kan bli särdeles egnadt att ställa Carl Johan och 1812 års politik i en vackrare dager; ty let är hittintills nästan uteslutande Carl Johans officiöse historieskrifvare och loftalare som lemnat de upplysningar, hvilka redan zjort att hela det svenska folkets sunda sens commun fäller en fullständig förkastelsedom öfver nämnde politik, utan att låta sig förvillas af diplomatiskt hopskrufvade sofismer från det håll, der man af personlig beundran eller tacksamhet för Carl Johan eller derföre itt man sjelf i större eller mindre mån varit stt redskap, åt den frågavarande politiken cl!er derföre att man är blind för eller sätter sig öfver allt hvad nationalitet och lefvande olkanda heter, söker att försköna eller åtninstone försvara 1812 års politik. Om den ifrågasatta handelsaktie