2VIIUL VAL LP UPpPvl Ute vv DORTI 08 MISSA JIGU republiken Domingos eröfring. Vidare om sfinxen och freden. Hvar den gamla verldens stensfinxer stå eller stått, det vet man; men hvar man har sfinxen i Frankrike, det vet ingen. Det är för litet för att blifva en Napoleon den store; men för mycket för att blott vara en stor och lycklig äfventyrare. Har sfinxen möjligtvis några planer mot England? Har han, utredningsmannen i den store farbroderns sterbhus, plockat fram den oqvitterade räkningen från Waterloo? och kommer han snart med sitt vanliga stereotyp-leende på läppen och frågar: Förlåt! men får jag inte betala en gammal skuld? Det är svårt att säga hvilken styrelseform mest behagar sfinxen, och det skulle till och med icke förvåna mig om han en vacker dag återgåfve både tribunen och pressen deras frihet. Den styrelseform, som bäst betryggar honom och hans dynasti, den är hans, utan afseende på skrotet och kornet. För närvarande tyckes han likväl icke vara vän till det konstitutionella samhällsskicket, den parlamentariska styrelseformen. England, frihetens nuvarande mägtigaste skydd, ligger för nära och der har han en biograf, Victor Hugo och flera andra som han icke håller af. Om det nu fölle honom in attropa: Buss å England ! så skulle på ögonblicket alla uropas despoter lössläppa sina koppel mot Albions fria strand och Ryssland främst bland alla. Men skulle denna hetsjagt lyckas? Jag vet icke om England och Frankrike ännu hunnit möta hvarandra med sina hjertan; men säkert är att de långt före detta mött hvarandra med sina portemonnaier. Nationalhat nu för tiden är vida svagare än fordom, ieke just för det att stater och individer blifvit mycket bättre, utan derföre att de materiella intressena blifvit mycket starkare och beherrska. allt. När Ludvig Philip förmälde sin son med en spansk prinsessa, blef förskräckelsen stor både i London och Paris. Möjligheten af ett successionskrig mellan England och Frankrike uppstod. De begge ländernas medelklasser hade för länge kokatisamma gryta, bade för många vexlar att draga på hvarandra, för att utan obotliga förluster kunna skiljas åt. Den spanska förmälningen blef en af de svåraste anklagelsepunkterna mot Julitronen. Borgarekonungen förlorade sina borgare och barrikaden återtog hvad barrikaden gifvit. Och tror väl nägon att ett kontinentalsystem, som misslyckades i den store Napoleons tid, skulle lyckas i denna? Den sedan dess hundradubblade industrien och den tusendubblade kommunikationen hafva sammanfogat det bildade Europas förr så skiljda lemmar till en enda stor kropp med gemensam lifskraft. Samma ådror genomlöpa ju densamma. Hämma blodets fria omlopp i en sådan ådergren gom England, och det skall bli stagnation öfverallt, det skall bli döden för det hela. 1 Detta vet också sfinxen och han skall akta sig för att hugga klon i Britannias gördel, äfven förutsatt att denna öfver Kanalen kunde räcka dit, hvilket icke är säkert. Hafvens drottning har hög barm och starka armar. Men hvarföre skonar dåsfinxen Ryssland ? Kanske man ändå kan gissa till svaret. Om kriget fortsättes, måste det, för att kunna leda ill fullständig seger, föras med de förtryckta nationaliteternas hjelp; man måste, till att börja med, af Polens kedjor smida dess berielses svärd. Men detta vill säkerligen icke sfinxenn, och om han ville, kan han det? Det är en omöjlighet att på en gång vara förtryckare och befriare. I denna omöjlighet låg det oundvikliga öde, mot hvilket den förste Napoleons lyctostjerna slocknade och dog, och samma omöjlighet skall blifva den hörnsten, mot hvilken sfinxen en dag spränger sin panna. Emellertid hafva folken fått öfvervara ett stort och lärorikt spektakel. Monarkerna för Luropas mest civiliserade och allrakristligaste nationer börja ett stort krig mot autokraten i öster, och enda resultatet deraf är: Mahomeds nalfmåne räddad för en tid, men ingen kristen själ undanryckt knutpiskans välde. Widar.