Aftonbladet – 19 mars 1856, sida 1

Jag en häst! Ack, min general, om jag haft någon, skulle den redan längesedan ha varit uppä!en., Det är sannt; låt gifva dig en från mitt stall; du skall följa mig. Tack, general l Och jag följer herr Esperance. Sambioux! hvilken lycka! utropade den förtjuste dauphingaren och ilade till stallet med samma hänryckning som om en hel förmögenhet der väntat honom. Tio minuter derefter var allt i ordning. isperance ville redan hjelpa Crillon upp på hästen, då denne på en gång utropade: Vi glömma någonting! Han gaf Espårance ett tecken att följa sig och gick med hastiga steg emot herr de Rosny, hvilken fortsatte sin ensliga promenad vid flodstranden. Den hugenottiske adelsmannens hufvud arbetade nu som alltid. Ehuru han såg Crillon närma sig, låtsade han ej blifva honom varse. Morgonens affär läg honom ännu alltför färskt i minnet. Men CÖOrillon gick rakt till målet, spärrade med leende läppar och strålande blickar vägen för den allvarsamme vandraren och fattade vänligt hans hand. Herr de Rosny, sade han; jag ämnar göra en liten tur ät S:t Germain-s hvarest jag, i förtroende sagt, fått order att invänta konungen, vår herre. Jag tager med mig denne unge man och dauphingaren, ni vet, den från repet undsluppne. Jag ber er nu, min bäste herr de Rosny, värdigas under min frånvaro kasta er ojemförlig a kännareblick öfverallt hvar det behöfs, anse er som lägrets herre och mig för er ödmjukaste tjenare. Rosny motstod ej denna så storsinnade uppttelse; han omfamnade hjertligt den store Urillon, hvilken likt en skolgosse begagnade