Aftonbladet – 19 mars 1856, sida 1

rens hjerta, utan de grymmaste samvetsqval och den djupaste förtviflan. Han var till vansinne kär 1 denna så ädla och sköna qvinna; nu skulle han gerna ha uppoffrat sitt bf för att återse henne och sin eviga salighet för att ännn en gång trycka henne i sina armar. Han genomsökte Venedig och de kringliggande öarne, men alla hans efterspaningar voro utan resultat, han återfann hvarken gondolen eller den lilla bland blommorna dolda porten. Förgäfves strödde han guld med öppna händer, hans spioner upptäckte ingenting. Alla hans försök misslyckades han fick ej en gång det mycket efterlängtade och oupphörligt väntade dolkstygnet. Vid dogens hef, på de offentliga promenaderna och de patriciska esterna, öfverallt slukade han med sina blickar de qvinliga ansigtena, men allt var fruktlöst, den okända var försvunnen, och då han ville boeskrifva henne för sina spioner, menade de bäst ununderrättade, att ett dylikt skönhetens underverk ej funnes och att den franske ädlin-. gen, förmodlingen drömt. Åtta dagar derefter återkallades Henrik III till Frankrike och lemnade Venedig utan att. hinna bevista dogens sons förmälning, åt hvil-ken den venetianska republiken bestämt en af sina rikaste arftagerskor. Crillon följde sin konungslige herre; krop-. pen återvände till Frankrike, men själen och hjertat stannade i Venedig, i det lilla hemlighetsfulla palatset bakom de blommande granatträden. Sådant var det poetiska iäfventyr om hvilket, tjugo år sednare, den tappre Crillon drömde, med pannan stödd mot handen; och hans ädelmodiga hjerta sved ännu. Det bref som den unge mannen lemnat honom innehöll blott dessa ord: : I